I wanna be with you everywhere

Här - från min plats på soffan, i vardagsrummet, i lägenheten, i staden, Paris.
Härifrån hör jag suset av de bilar som passerar nedanför ett hotellrum någonstans i Budapest.

Staden jag aldrig varit i.
Rummet jag aldrig kommer att somna i.
Ändan härifrån hör jag de brådskande sirener som - måhända - samtidigt spelar sitt blå ljus mot hotellrummets vita väggar.

Måhända.

Där är där man inte är.
Här är där man är.

Men ljudet från den ungerska midnattstrafiken blåser in genom hotellrummets öppna fönster, tränger in i hans dator och fyller i samma stund vårt vardagsrum i Paris.

Budapests nattrafik så tydlig - Paris så ljudlöst där utanför.
Som att inte riktigt veta var man är.


Här är där man inte är...

Land's end, new begining

Bodil Malmsten är tillbaka i mitt liv.
När hon försvinner blir det liksom ett enda stort mellanslag i tillvaron - inga fullständiga meningar formuleras, inget vokabulärt tidvatten rullar in.

Bodil Malmsten återvände i brevlådan i form av Nästa som rör mig och För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.

Nog föredrar jag Malmsten kontemplerandes en strimma Atlant från sitt fönster vid Världens Ände, men hennes böcker gör - giver - det enda som mig nu fattas.

Skrivandet tillbaka.

Les pieds sur terre

Någonstans i luftrummet mellan Paris och Budapest sitter Y och dricker Gin & Tonic, sådär oförklarligt lugn och avslappnad som vissa människor envisas med att vara i flygplan.

Vissa människor.
Jag är inte vissa människor.

Jag är de där andra människorna. Som skakar, gråter, hyperventilerer, trycker på alla knappar, rycker i kabinpersonalen, försöker sparka in dörren till cockpit, försöker nödlanda planet, nödlanda mig själv.

Jag kan inte flyga, har aldrig kunnat.
Men att inte kunna låta sig flygas längre - en omätbar förlust.

Vind av förändring

Någonting måste ändras.
Allting måste ändras.
Ändras om, ändras tillbaka, ändras framåt, förändras oändligt.

När jag ändrar om är det helhjärtat, oåterkalligt, totalt.
Ändrar jag om min garderob ändrar jag samtidigt lägenhet, jobb, kärlekar.

En ny tröja och allt måste bytas ut för att passa in.
En ny kopp och hela den plötsligt missmatchande servicen ut genom fönstret - exploderandes mot asflaten.
Ändrar jag hårfärg ändrar jag ansikte, ansiktsuttryck, uttryckssätt.

Totala förändringar, omvälvande, ett paradigmskifte.

Jag ändrar inte om något.
Jag byter ut allt.

La vie en rose

22:e födelsedag. Ile-St-Louis, Paris.

Fotograf: Karin Krona

Istället för mitt eget liv

"...I printed out some of the pictures I found - a shark attacking a girl, someone walking on a tightrope between the Twin Towers, that actress getting a blowjob from her normal boyfriend, a soldier getting his head cut off in Iraq, the place on the wall where a famous stolen painting used to hang - and I put them in Stuff that happened to Me, my scrapbook of everything that happened to me."

- Extreamly loud and incredibly close, Jonathan Safran Foer

Sweet nothings

Jag borde skämmas och det gör jag.

Alla dessa veckor, dagar och timmar som förflutit sedan jag senast skrev.

All denna tid som fyllts med ingenting vettigare.

För vad är egentligen vettigare än skrivandet?

Men jag kan inte skriva nu heller.

Jag vet inte var jag ska börja eller var jag ska sluta, och därmellan blir det alltså ingen text.

Jag skickade in mitt bidrag till Voltaires författartävling, men mitt mod är lågt.

Jag har kameran full av vårvyer, parisiska stunder, utsikter och insikter.

Så snart Y har letat fram en kabel ska jag virtuellt framkalla dem.

Jag har således ingenting att säga just nu - jag ville enbart säga detta.

Och att på tisdag klockan 10.00 flyger jag och Y ut från Paris till en för mig okänd destination.

Det är en tre-dagars överraskningssemester i hans regi.

Någonting säger mig Italien.

Milano, Rom eller tillbaka till mitt Florens.

Och jag som hatar att flyga.
Sup mig full och håll mig hårt i handen, säger jag.