Hundra timmar av ensamhet

Ensamheten.
Den överväldigande ensamheten som fanns, som finns och som består.


Ensamheten hos låsta dörrar, släckta lampor.
Ensamheten hos ordningen, det orörda - ingen som gått genom dessa rum.


Så länge och så ofta kom jag hem till den ensamheten.
Utan att minnas om den fyllde allting då som den gör nu.

Jag minns inte till vilken grad man vande sig vid den, om man uppskattade den, behövde den, föredrog den.


Ingens val förutom ens egna.
Egen musik, egna tv-serier.
Egen middag eller ingen middag, gå och lägga sig eller inte,
på sängen, golvet eller i fåtöljen.


Vem såg det?
Vem räknade hur många timmar man sovit?


Om sig själv bryr man sig sällan.
Gentemot sig själv har man inga skyldigheter.
Ingen är där, ingen vet.

När man själv är där och vet.
Man vet så väl.


När jag kom tillbaka ikväll rådde ensamheten.
Den tillfälliga ensamheten - värre än någon annan.

Denna iskalla, genomträngande, tillfälliga ensamhet som påminnde mig om ensamheten - den beständiga.
Den som funnits,
och som föralltid lurar runt hörnet.

På det tredje skall det ske...

Ett två tre.
Tre är nuet, skriver Bodil.

Först ett, sedan två - sekunderna av väntan.
På tre infaller nuet.


Jag är fast i tre.
Det där tre som aldrig kom, aldrig ville infalla, alltid fanns i framtiden.
Det där tre som alla beslut fattades efter, det tre som ett och två förmådde förändra i all oändlighet.

Nuet hann ikapp mig.
En tidig höstdag på Pont Louis-Philippe, ljuset som föll överallt, bara föll och föll.
Krispigheten i luften, klarheten i tankarna.

Allting jag gör gör jag för nuet.
Detta är min framtid.
Universitetsstudierna, lägenheten i staden som var - är - min längtans mitt.
En person att vilja vakna upp bredvid,

all den tid som resterar.

Detta är tre.

Dear Joyce

Du fabulösa franska flicka, när det tar mig så lång tid att upptäcka dig, då vet jag att min fokus måste ställas om...

I wanna be with you everywhere

Här - från min plats på soffan, i vardagsrummet, i lägenheten, i staden, Paris.
Härifrån hör jag suset av de bilar som passerar nedanför ett hotellrum någonstans i Budapest.

Staden jag aldrig varit i.
Rummet jag aldrig kommer att somna i.
Ändan härifrån hör jag de brådskande sirener som - måhända - samtidigt spelar sitt blå ljus mot hotellrummets vita väggar.

Måhända.

Där är där man inte är.
Här är där man är.

Men ljudet från den ungerska midnattstrafiken blåser in genom hotellrummets öppna fönster, tränger in i hans dator och fyller i samma stund vårt vardagsrum i Paris.

Budapests nattrafik så tydlig - Paris så ljudlöst där utanför.
Som att inte riktigt veta var man är.


Här är där man inte är...

Land's end, new begining

Bodil Malmsten är tillbaka i mitt liv.
När hon försvinner blir det liksom ett enda stort mellanslag i tillvaron - inga fullständiga meningar formuleras, inget vokabulärt tidvatten rullar in.

Bodil Malmsten återvände i brevlådan i form av Nästa som rör mig och För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.

Nog föredrar jag Malmsten kontemplerandes en strimma Atlant från sitt fönster vid Världens Ände, men hennes böcker gör - giver - det enda som mig nu fattas.

Skrivandet tillbaka.

Les pieds sur terre

Någonstans i luftrummet mellan Paris och Budapest sitter Y och dricker Gin & Tonic, sådär oförklarligt lugn och avslappnad som vissa människor envisas med att vara i flygplan.

Vissa människor.
Jag är inte vissa människor.

Jag är de där andra människorna. Som skakar, gråter, hyperventilerer, trycker på alla knappar, rycker i kabinpersonalen, försöker sparka in dörren till cockpit, försöker nödlanda planet, nödlanda mig själv.

Jag kan inte flyga, har aldrig kunnat.
Men att inte kunna låta sig flygas längre - en omätbar förlust.

Vind av förändring

Någonting måste ändras.
Allting måste ändras.
Ändras om, ändras tillbaka, ändras framåt, förändras oändligt.

När jag ändrar om är det helhjärtat, oåterkalligt, totalt.
Ändrar jag om min garderob ändrar jag samtidigt lägenhet, jobb, kärlekar.

En ny tröja och allt måste bytas ut för att passa in.
En ny kopp och hela den plötsligt missmatchande servicen ut genom fönstret - exploderandes mot asflaten.
Ändrar jag hårfärg ändrar jag ansikte, ansiktsuttryck, uttryckssätt.

Totala förändringar, omvälvande, ett paradigmskifte.

Jag ändrar inte om något.
Jag byter ut allt.