Mon homme, mon pays (eller så nära jag nu kommer)

Söndag. Svenska Institutet i Paris.
Men med varken Kanelbullar eller Köttsbullsmacka.

Man bor ju i Paris

Fear and loathing in Paris

Åska.
Karuseller.
Flygplan.
Återigen flygplan.
Hissar.
Småkryp.
Getingar.
Höga hastigheter.
Höga höjder.
Instängdhet.
Mörka gränder.
Mörk lägenhet.
Slutet av rulltrappor.
Alla potentiella sjukdomar.
Att äpplet ska fastna i halsen när jag är ensam hemma och ingen ser eller hör.

Och denna lista utökar jag nu stolt med:

All parisisk kollektivtrafik.
Eiffeltornet.


Och - va fan - allt annat övrigt och alla andra övriga platser i Paris.

Sedan sitter man därhemma i soffan med sina femtio romaner och planerar att aldrig någonsin gå någonstans igen...


Vad är ni rädda för?

Dress like you mean it

Det där med kulturtant.

Var är nu alla de där UNO-kläder jag trodde mig ha köpt någongång, emot allt förnuft och allt färgsinne?

Det skrikande orange och det gräsligt gröna.
De stora fransklärar-korgarna som rymmer stenciler och baguetter, morot och piska.

Eller så skaffar man glasögon.
Stora, fyrkantiga, svarta ramar.
Kanske vore trenchcoat à la redaktör att gå steget för långt.

Men jag är övertygad om att en ordentligt litterär väska kan uppväga all avsaknad av böcker lästa.

Read it seen it, read it seen it, read it seen it...

Vem stängde dörren till min intelligens?
Min kapacitet.

Man är beredd att gå hur långt somhelst för att återöppna den.

Gå på teater i Nanterre, studentuppsättning, Gudvetvar, postkod 22, det finns tydligen shuttelbussar som tacksamt kör en fram och tillbaka.
Moyens pour rentrer assurés.
Återvändo efter pjäsen försäkrad.
Skönt.

Men det är klart att man ska se studentuppsättningen av Les acteurs de bonne foi,
man är ju trots allt litteraturstuderande.

Och man menar ju på - det gör man ju alltid - att Bar des familles gör nog ingen kulturtant av en.

That french feeling

Idag har det varit generalstrejk.
Igen.

Och hela Bastiljen har varit i uppror och likaså jag, för bio-affären höll stängt och demonstranterna fullständigt blockerade min väg vidare till boulangeriet.
Också gnäller de över att de har det svårt.

Som inte får gå i pension när de är sextio.
När en annan är glad om man har ett fast jobb innan dess.


Jag och de där demonstanterna har absolut ingenting gemensamt, förutom att de idag stod i vägen mellan mig och min baguette.


Och inatt faller det efterlängtade regnet slutligen över Paris bortslängda broschyrer och flygblad, och förvandlar hela Bastiljen till en enda klump av papier-maché.

But baby I'll make it up to you in other ways...

Sen kväll, jag pratar med Y på Skype.

- Kommer du och möter mig imorgon?

- Vadå möter dig? På flygplatsen menar du?
Men det är ju så långt.
Och dyrt.
Och så är det kanske fortfarande grève.
Och du landar sent.

Det är ju klart som korvspad (ett av de där uttrycken som jag känner saknar förankring i min verkligen. Min relation till korvspad är ganska så...där) att jag åker ut och möter honom på flygplatsen.

Men jag tänker:

Om han inte väntar sig att jag kommer honom till mötes trots allt, kan bara tolkas som att han redan är införstådd med att jag är en sådär lite halvkass flickvän, när jag egentligen är helt superbe.
Ibland.


Och om han förväntar sig att jag kommer stå där väntandes, då kan han ju ta sig i brasan för att ha så orimligt höga förväntningar på en.


Ni hörde mig -
ta sig i brasan.