Fleurs de Saint-Valentin

Det här med vinglasen / About the wine glasses

Vi övar på relativitetsförståelse.

Om vinglaset är tre gånger så stort som ett vanligt vinglas, kommer den normala kvantiteten att framstå som mindre, i jämförelse med glasets storlek.

Det förstår inte Y.

Ett glas vin är ett glas vin är ett glas vin.

Det spelar ingen roll om det är IKEA's enorma tulpanformade glas man häller upp i - tar man sig ett glas vin så gör man ju.

Hälften till dig, hälften till mig.

Sen ser han jättesnopen - och lite gråtfärdig - ut när flaskan är tom och vi bara druckit ett glas var.

Gottskrivning

Ibland, ofta, blir jag väldeliga självupptagen och glömmer bort att den här bloggen egentligen handlar om Paris.

Och lite om Italien.

Så för att gottgöra för denna den senaste tidens självupptagenhet, tänkte jag anförtro en liten parishemlighet.

Ty det finns en en restaurang i Montmartre...

...som har helt oresonligt god italiensk mat...

....översvämmande ruccolapizzor, hemblandad pesto, tryffelsås så deliciös att grisarna ber om löneförhöjning.

Ungefär åtta bord finns där.

Att komma med sällskap går naturligtvis för sig, men konversationen brukar mest bli såhär:

- Mmmmmmm...

- Mmmmmmm...

- Gott?

- Mmmmmm....

Och ägarna är så utpräglat och inbitet syditalienska att de mest springer rundor och tjoar Mamma Mia.

Trattoria Pulcinella. 17 Rue de Damrémont. 75018 Paris.

Finkultur till frukost: Identitetskris

Bravissima!

Ställde oförhappandes till med fredagsapéro à casa.

Kände mig ovanligt kulinariskt kreativ, gjorde små verrines apéro med lax, avokado och äpplen.

Tomat, mango och feta.

Folk blev helt paffa, började applådera, föll ner på knä inför min hejdlösa duktighet, ville anmäla mig till Le cordon bleu.

Tyckte mig till och med se en och annan glädjetår slinka ner i glasen.

Jo, men precis så var det.

Potato Potatoe

Såhär ligger det till hos oss:

Y har en pappa som kommer från södra Frankrike och säger pän istället för pain och demän istället för demain.

Hans mamma är engelska, men uppvuxen i Wales varifrån hans morföräldrar kommer.

Y's pappa bor numer i Spaninen med fransk fru och två tvåspråkiga döttrar.

Y's mamma bor numer i Österrike med österrikisk man.

Y talar alltså franska och engelska, hyfsad spanska, samt flytande HTML.

Jag är svensk.

Men bor i Frankrike och pratar franska, pratar knagglig italienska och lyssnar uteslutande på italiensk musik, och pratar flytande kalifornisk amerikanska som jag lärt mig från O.C.

Vilket Y avskyr.

Frågan är: Är våra framtida barn lyckligt lottade, eller kommer de att bli jäkligt språkförbistrade och tvingas jollra (jag vet, hade varit roligare om jag skrev joddla) sig fram i livet?

This just in

Ska måla mig med mascara ikväll.

Har inte förmått genomföra ovanstående skönhetsaktivitet på exakt två veckor.

Nu undrar ni naturligtvis vad som hände.

Med hon som nästan blev relegerad från Montessoriskolan när hon i feman låtit permanentfärga ögonfransar och ögonbryn.

Jo, hon åkte på relaxsemester i bergen och upphörde fullständigt att piffa till sig.

(Hon har dessutom en sådan där tradig pojkvän som tycker hon är vacker à naturel,

han har uppenbarligen ingen smak.)

Tyckte att det var så skönt att hon fortsatte med detta även tillbaka i Paris,

blev så rebellisk att hon började bränna bh:ar och tugga snus och stå och spotta från balkongen.

Men oroa er inte, ska bli flicka nu igen.