A rainy night in Paris

Det är inte de älskandes avsked som sänder ilningar längs ryggraden,

det är den regniga kvällen i Paris.

Paris, far from Chinatown

Jag bor inte i Paris för att kunna köpa take-away kinamat ner för trappan och två rödljus bort på Rue du faubourg Saint-Antoine, en sen tisdagskväll med neonljusen i dimma och regnet hängandes över trottoarerna.

Jag bor i Paris för det också.

Skryt Skryt Skryt Skryt Skryt

Jag är bäst.

Förstår ni vilken osannolik känsla det är att få känna, som utländsk student (läs människa) i ett främmande land?

Men på en sak är jag hursomhelst bäst: Oral engelska.

Mina öron dör lite när de hör välutbildade universitetsprofessorer gurgla fram något på franglais som ingen utom native fransktalande kan dekryptera.

Allting som sägs låter som varianter på Hurgy-flyrgy-gurgy-hyrgy-flurgy, i ett hejvilt skiftande mellan desperat försök till brittiska, desperat försök till amerikanska, och va-fan-vi-kör-på-alla-accenter-på-en-gång-jag-kan-ju-ändå-inte-prata-ordentligt-uttalet.

Och sedan är det ingen som förstår mig heller, för jag pratar för snabbt, för ogurglande, för syntetiskt, för rent.

Spelar ingen roll.

Jag är ändå bäst.

Förutom när den där undersköne skotske läraren spänner sina irlandsögon i mig och ger mig ordet.

Då reduceras jag till detta:

- Euhh....Aj dånt nåw....*fniss*...canjo ripit...*rodnar*...de kwästjon? *svimmar*.

The chairs in the whole ocean that is storming.

Ett litet inlägg av minimalt intresse.

Men finns det någon med en passabel teori kring varför leken/fenomenet där man dansar kring ett visst antal stolar, tills musiken tystnar, sedan sätter sig och låter någon stackars sate bli utan stol, på engelska heter Musical chairs, på franska Chaises musicales, på italienska Il gioco della sedia, på spanska El juego de las sillas och på svenska Hela.havet.stormar?

Jaså det säger du? Hela havet? Vilket hav? Är stolen vår enda räddning? Jamen dåså!

Det enda som är konstigare är Tysklands variant: Reise nach Jerusalem - Resa till Jerusalem.

De ska alltid vara så märkvärdiga.

/ åågust_88@sprakvetare.org

Scener ur ett förhållande

- Vill du somna till Casablanca? frågade Y vid midnatt igår.

Ibland förstår jag inte varför jag kan vara både arg, sur och ledsen på just den mannen.

Kanske för att jag plötsligt kan säga saker som Play it again, Sam, We'll always have Paris, This could be the begining of a beautiful friendship och Of all the gin joints in all the towns in all the world she walks in to mine, och inte få den minsta respons.

Så jag somnade, medan Y pluggade Casablanca.

Finkultur till frukost: Generöst

Ja, jag ger er min morgon, ni kan få den, vad ska jag med den till?

Jag har ju ändå inget kaffe.

Scary coffe lady

När jag vaknar finns det inte något kaffe i huset.

Det har aldrig hänt tidigare, och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta faktum.

Jag gör det enda rätta: Drar ut alla lådor, sliter upp alla skåp, hivar ut allt porslin, kollar i djupet på alla suspekta plåtburkar, kollar under chipsen i Pringels-burken om någon kanske stoppat kaffet där, rotar i besticklådan ovan vilken jag vanligtvis portionerar kaffet, om jag kanske sopat ner en ansenlig hög där som jag skulle kunna samla ihop, kollar diskmaskinen, kollar mikrovågsugnen, kollar papperskorgen (?), kollar om jag möjligen lämnat en kallnad kopp kaffe någonstans i lägenheten.

Blir så fullständigt desperat att jag övergår till att leta små meningslösa Nestlé decaf-rör.

Medan jag tar några djupa andetag kommer jag till insikt: Paris är rakt utanför dörren. Jag skulle kunna gå ut, skulle kunna gå till ett café, kunna köpa en kaffe, skulle kunna sitta ner med, eller ta med.

Livet i konditionalis tänker jag.

Så vackert, så hjärtskärande vackert.

Och dricker min tradiga kopp te.