Ceci n'est pas un matblogg

Morgonkaffe, allt för lite.

(Simning, någon form av rättfärdigande (?))

Tagliatelle Bolongnese, drivvis.

Vitt vin, Sauvignon.

Chokladmousse, vispgrädde, riktig.

Öl, terass, solsken.

Eftermiddagskaffe, sockertrötthet.

Fransk charkuteribricka, blandat.

Tomates, Mozzarella.

Vitt vin, husets.

Vitt bröd.

Vitt bröd, olivolja.

Vitt bröd, senap.

Kycklingsallad, exotisk.

Brownie, vaniljsås.

Kvällskaffe, hemfärd.

Men jag har inga intentioner att dela med mig av sådana kulinariska söndagsdetaljer, det här är ingen matblogg.

Live The Language

Man borde ju ha bättre saker för sig en lördagskväll i Paris än förvilla sig i den internationella bloggsfären.

Och oroa er inte, jag har en fot utanför dörren och halvvägs på väg till baren.

Där man för övrigt - igår kväll - spelade oupphörlig fransk kultmusik från vilken Ljuva Franska Favoriter-cd som helst, och jag sjöng och gapade som aldrig förr till Gainsbourg och Hallyday och Joe Dassin.

"Le patron du café, va encore nous dire 'salut les amoureux!'"

Det var inte poängen.

Det var den internationella bloggsfären.

Och den video - för EF's kampanj Live The Language - som tydligen flanerar runt bland bloggar och med all rätt visar upp hela sin franska härlighet. Och vad vore jag för en parisbloggare om inte lät mig inspireras av Sara bloggar och dela med mig jag också?

Regi: Gustav Johansson - Form: Niklas Johansson - Typografi: Albin Holmqvist

Musik: Magnus Lidehäll

Siamo come il sole a mezzogiorno baby

Såvida vi inte ska gå in på det här med situationen i Nordirland, har jag inget direkt djupsinnigt att komma med.

Efter lördagens morgonlektioner har dagen mest varit promenad under obehindrat solsken.

Cappuccino på mossgröna stolar i Luxembourgträdgården, färgglada segelbåtar på vattenytan.

Positivmusik på Place Mouffetard, en kik på Gertrud Steines hus 27, Rue de Fleurus.

Provensalsk gryta och vitt vin, på en gömd innergård körsbärsträdens tidiga blom.

Sedan sen eftermiddagspromenad från sydväst till nordöst om floden.

Och bleklila tulpaner.

I övrigt, bortsett från det faktum att de är hänsynslöst obekväma, skulle jag kunna döda lite för en Luxembourgstol i... tja, rosa.

Sous le soleil exactement

Jag har kommit för att säga att jag går

Bonsoir Tristess

Jag är så otroligt rastlös.

Y är nog rädd att jag ska springa min väg, och det är jag också.

Men jag har naturligtvis ingenstans att springa.

Inget och ingen att springa till.

Och inte heller något som det vore klokt att springa ifrån.

Hade jag sprungit min väg hade jag nog sprungit tillbaka ganska snabbt.

Men här går vi båda och oroar oss att den där stora rastlösheten ska få säga sitt.

Vykort från Paris

Solen strålandes, tio grader.

Den stiger upp 07:26 och går ner 18:38.

Jag stiger upp 11:45, dricker kaffe, äter tranbär, lyssnar på Ramazzotti för att han gör sig så bra i solsken, lyssnar Mina, Edoardo Bennato, Axelle Red och Francoise Hardy.

Läser Correct french for dummies.

Den förestående dagen känns lång, evighetslång.

En enda lektion - han med irlandsögonen.

Bläddar i Détours en France, tänker att i sommar vill jag till St-Malo och hela den bretagnska kusten, till vinet i Bordeaux, tillbaka till Nice, Korsika och Medelhavets blå.

Tänker att jag gärna stannar här, i detta land, men att Paris får vara nu och inte för alltid.

I vardagsrummets enorma fönstret håller jag på att förvandlas till en enda stor fräkne,

och jag hoppas att det aldrig blir kväll denna fredag.