Kort het sommar

Solen har dämpats och åskan väntar på att flyta in över Paris.
Allt rör sig långsamt, slött, i sensommar - och fredagseftermiddagsmak.
Folk står stilla i gathörn och torkar svetten ur sina blanka pannor, ligger utsträckta och uttorkade längs Bastiljkajens bänkar, svalkar sig på terasser med immigt glimmande öl, fastän eftermiddagen är tidig och helgen låter sig dröja.

När klockan blivit sju ska jag ta mig hem för att kasta av mig de slitna grå skorna och träda fötterna i pumpsen, hälla upp ett glas vin, låta håret torka i fläkten, öva några danssteg framför spegeln, packa min väska inför en helg på den normandiska landsbyggden och sedan kvickt bege mig på födelsedagsfest.



Kan en eftermiddag låta bättre än såhär?

Congratulations and celebrations

Idag firar Y och jag vårt 1 år och nio månader tillsammans.


Att någon skulle stå ut med mig så länge hade jag aldrig kunnat tro - jag ska genast tillverka medalj.


Fast mycket viktigare är den här fabulösa flickans födelsedag.

Att fira tjugosex år i mörkblå kavaj i ett regnigt Paris var riktigt snofsigt tykte Stig Claesson.

Men än bättre är det att fira Sarah Hellbergs tjugotre år i den vibrerande hettan hos ett indiansommarparis, med iskalla drinkar och med håret exceptionellt expanderandes medan sminket långsamt försvinner ner i urringningen.

La perfektionista och olivoljan

Snart ska den här bloggen bli lite trevligare.

Kanske med ett stort, snyggt och välkomnande foto på mig - om det nu funnits något sådant.

Tills dess är jag inne på min tredje vecka i det oupphörliga och intensiva sökandet efter de perfekta flaskorna till olivolja och balsamvinäger.

Ur ett rent estetiskt perspektiv ska man inte underskatta form, höjd, glasets toning och valet mellan plast och kork.

Jag förstår inte vad Y menar när han säger att det hela har gått för långt.

La famiglia

Goodmorning Paris skrev igår om den svenska familjen i Paris (jag antar att hon menar det på ett fullständigt icke-maffiarelaterat sätt) i vilken även jag inräknas (att döma av kortet ovan, på vilket jag desperat försöker fånga F:s uppmärksamhet genom att skicka upprepade luftkyssar, men blir oerhört ignorerad).

Det är en klubb för inbördes beundran av allas vårt utmärkta sätt att hantera den geografiska distansen till Sverige och den kulturella och språkliga distansen till Frankrike (dvs. vi lyssnar på Gyllende Tider, dricker billigt bubbel i IKEA-glas och diskuterar situationen kring lösgodisets frånvaro i alltför många europeiska länder).

I skriver också om den svenska familjen som en språklig fristad - en enda plats att prata svenska, och detta utan att låta töntig.

Och det är här jag får be att differera.

I inga andra sammanhang låter jag lika befängd som när jag tygellöst släpper loss på svenska språket i Frankrike; svänger mig med uttryck som jag i Sverige aldrig skulle ta i mun, kastar helt okontrollerat ordspråk omkring mig tycker att sönsdags-chilin är fett god och att man ju faktiskt blir aspackad pa en flaska/flarra Asti.

L'estate sta finendo

Sommarens slut randas på Paris himmel.

Sommaren - den i föreställningen - med sina ljumna hav och salta vindar, med sina flammande solnedgångar och dagarnas hetta.

Så blir det ibland.
Och så blir det ibland inte.

Jag stänger fönstren mot Paris sista sommarhimmel och resignerar inför den förestående hösten
- för det gör man alltid, till slut.
Resignerar inför septembers krispighet och stormen som alltför snart river öppet hav

Oavsett den sommar som blev eller inte.

September.
Det blir det alltid, till slut.

Hur tänkte man här då?

Fransk kontemporär tv-reklam för en vad man bara kan tolka som helt ovanligt attraktiv tvättsvamp.

Med det alldeles självklara musikvalet av Zuccheros Senza una donna.

Back to Blog eller Tjatets makt

Jag sa till Y att om vi nu befinner oss i Lisieux i lördagsgryningen kanske jag borde skicka ett « Bip » till Philippe Delerm för att påvisa att jag nu passerar hans trakter.
Men Y tror att Philippe nog inte vet vad « Bip » innebär och att han skulle bli alldeles rådvill där han står och kokar morgonkaffe och brer tartines till Vincent och Martine.
Y tyckte att jag skulle blogga om det istället.

För att vara helt ärlig har det varit en jäkla massa påtryck från Y’s sida om mitt icke-existerande bloggande. När t.ex den nyuppsatta tvålhyllan ramlade ner från väggen och gjorde ett hack i dushgolvet sa Y « Det här skulle du ju kunna blogga om ».
Samma visa var det när jag köpte en bok som fått omdömet « Som att läsa Slas på Speed » och jag sa till Y att « så vill jag också skriva – som Slas på speed » och Y antog en ovanligt hånande ton för en helt vanlig tisdag och sa « så länge du inte bloggar blir det ingen speed för din del ».

Så då kör vi.