This just blew my day

Det finns få dagar som börjar dåligt och som utvecklas till det bättre.

Så när en dag inleds med att någon stoppar fingret i den fullt upphettade hårfönen (hur ett finger hamnar inuti en hårfönsfläkt förtäljer inte historien) och förskaffar sig tredje gradens brännskador, är det också troligt att denna någon kommer försent till jobb efter en omväg till farmaciet, att denna någon i all sin brända hast glömt att morgonnyheterna förkunnade 11 grader i parisluften och därför får vandra huttrande i sommarskrud genom staden, och på detta vis - frusen och bränd - får genomleva dagen till dess slut.

Sensmoral?

Stoppa aldrig fingret i hårfönen.

Fest i äppelträdens skugga

The impossibility of a coffee

Jag kan inte förlika med mig med omöjligheten till gott kaffe om mina arbetsmorgonar.

Jag smakar den ena koppen mer vämjelig än den andra - från gathörnens alla kaféer - och låter sedan innehållet rinna ut längs med paristrottoarernas oupphörliga vatten.

Det är ingen allmän kaffesanning om Paris.

Mitt hörn av Bastiljen är en ö, isolerad, på vilken hägrar en omöjlighet till gott kaffe.

Saker man skäligen funderar på en måndagskväll.

Ibland då jag funderar över denna världs (för)underliga företeelser frågar jag mig hur min vän C skulle se på saken.

För att hon sedan dagen jag lärde känna henne har stått för inspirationen och motståndet.

Då det kom för mig att tänka ut vilken som är den vackraste av alla ordklasser, tänkte jag att C tveklöst skulle valt verbet.

Hon som alltid förundras över den mänskliga kroppens kapacitet att företa sig så otroligt mycket - alltid lika upprymd över verben som burit henne genom de vackraste av städer, längs de mest vindlande av stigar, till de mest svindlande av höjder.

Jag själv, å andra sidan, skulle valt adjektivet.

Alla dessa adjektiv som kan radas efter varandra för att sakta men säkert ringa in de precisa egenskaperna hos en människa, en tidig morgon, en kvinnas doft och till och med egenskaperna hos ett adjektiv i sig.

Adjektiven som tillåter oss att skilja en stol från en stol - och god vän från en dålig.

Och hur de sedan kan placeras i de mest besynnerliga av kontexter, där ett regn är envist och en idé lysande.

Det är underligt, ty adjektiven är mer eller mindre oförenliga med verben.

Men C och jag kommer bra överens ändå.

Sweet fall of mine

Det ligger en friskhet i Parisluften som jag inte känt sedan före aprils hetta.

Bara att vandra den korta sträckan mellan Bastiljens två hörn gör kinderna alldeles rosiga och händerna kalla nog att söka värmen hos någon annans.

Jag har tillbringat dagen år att sortera och organisera fotografier, till att avsluta romanen om den pilgrimsfärdande Pelegrino och till att äntligen förmå skriva ett blogginlägg som varken kändes krystat eller uppmärksamhetssökande glättigt.

Och slutligen till att värma mig med husets röda vin och så sakteligen börja känna mig som människa igen.

Sedan insåg jag att september är min favorit av årets alla tolv månader, för att ljuset är som mildast och för att parkerna doftar av skolböcker och höststövlarnas nya läder.
För att september väcker lusten att ge bort buketter av nyvässade blyertspennor och för att det alltid tycks vänta en äppelkaka i ugnen och en halvläst roman på köksbordet.

Och till den insikten somnar man gott.

Den vuxna leken

Sedan Y och jag bytte ut vår forna bostad - den som tillhört alltför många och som aldrig riktigt var vår - har vi också skaffat oss nya vanor.

Om kvällarna ligger vi i sängen under de underbart vita sidenlakanen som Y förskaffade för att jag så länge hade velat, med fönstret öppet mot den tysta kvällshimmeln över den övergivna skolgården.
Där ligger vi och fullständigt ignorerar den stora platta tv:n som tornar upp sig vid sängens fotända. Istället ägnar vi oss åt vår kvällslektyr - Y bläddrar på sin Ipad, men jag föredrar ännu de böcker som existerar i den påtagliga världen - och lyssnar till dova, italienska operor ifrån vardagsrummet.

Och jag tänker i dessa stunder att bilden sammanfaller så underbart med de bilder jag skapat mig av mitt vuxna liv under de år som passerat.

Så plötsligt börjar jag fnittra, vänder mig till Y och säger:

- Kan du tänka dig. Här ligger vi och leker alldeles uppvuxna.

ALBACHIARA - VASCO ROSSI

På detta ämne har jag ingenting att skriva.
Det finns sådant som talar för sig självt.