Tiziano och Produktplaceringen

Unconditional

Along came February

I och med idag är januari, den bräckligaste av månader, till ända.

2012 har tagit sina första trevande steg och funnit att marken undertill håller.

Förra årets största orosmoln har drivit iväg - befinner sig på andra sidan jordklotet - och jag befinner mig åter i Paris. Upphoppad på vår nyinköpta fotpall, instoppad under filten.

Där läser jag nya Elle, onsdagsmuttar på ett glas vin - De små olivernas stig, läser Tom Rachmans De Imperfekta, inväntar middagen.

På universitetet har första våningens knallgula dörrar målats om i grått, och alla franska italiensklärare bytts ut mot gedigna italienare. Utanför har temperaturen fallit dramatiskt; förlorad är den långa, milda hösten, plötslig är vintern.

Uppklädd i raggsockar traskar jag över lägenhetens knarrande trägolv - jag har allt och inget att företa mig.

Så återgår jag till min plats i hörnet, där en kamin en gång stått, återupptar veckans glansiga sidor och konstaterar att fredagen innebär bio: vi har ännu inte sett Les intouchables, och så kan man bara inte leva i denna stad, i detta 2012.

Men först, imorgon, bjuder man på raclette hos vänner med parisutsikt.

Det är den 1:e februari och jag konstaterar att det nya året ser bra ut härifrån.

Honey, I'm home!

Sedan kommer man tillbaka till kontinenten.

Tillbaka till ett 4-gradigt Paris som må understundom sakta ner men aldrig stanna upp. De gröna sopbilarnas skrammel i skymningen, den ständiga doften av kaffe och kinamat, de flimmrande neonljusens värme, parkerna, fasaderna, mosaikgolvet i entrén, ljuset som tilltar och mattas av, marknaderna som ställs upp och fälls ihop, röken ifrån skorstenarna - den omisskännliga parisluften.

Jag ställer ner väskan på lägenhetens knakande trägolv, öppnar fönstret mot den ännu tidiga januaridagen och andas.

Inte som man andas på Sveriges sydvästra kust.

Med resterna av vintersnön fastklistrad vid träbryggornas plankor och med Helsingörs silutter vid horisonten.

Som man andas den luft som saknar städernas karaktär.

Tom, salt, ofantlig.

Måhända att den en gång var mig oumbärlig.

Idag vet jag bara andas i Paris.

Alex min Alex

Jag sitter här i den sena pariskvällen och är ovanligt uppspelt.

Det kan naturligtvis bero på en helt ordinär sockerchock till följd av den befängda mängd post-julpraliner jag just satt i mig.

Eller kanske är det euforin över att äntligen ha hängt upp tvätten som legat i maskinen sedan i måndags, och körts en gång om dagen i hopp om att idag, idag, ska jag bannemej finna styrkan ta ut den och hänga upp den.

Men den egentliga anledningen till min uppspelthet har med Alex Schulman att göra.

Jag tycker naturligtvis - och det måste sägas - att Schulman är en relativt störig och pretentiös typ.

Som sig förmodligen bör.

Men nyss - läsande Schulmans blogg - blev jag plötsligt som besatt.

Jag betedde mig fullständigt befängt; skrattade hysteriskt i cirka tjugofem minuter, slet mitt hår, grät, snorade, utgav några högst osmakliga läten och råkade helt oplanerat att skratt-dregla på mitt tangentbord.

Således, när jag kommer till Sverige, ska jag omgående köpa samtliga av hans publicerade verk.

Bara tanken på detta får mig att helt spontant ställa mig upp och hoppa i sängen, utan att bli det minsta trött.

Dagens trippel (den något mindre glammiga varianten)

Paris-Helsingborg

Från Porte de Bagnolet i Paris östra hörn, via Bryssel, Antwerpen, Hamburg.

Från Puttgarden till Rödby till Köpenhamn till Helsingör.

Och med färjan ändan fram till Helsingborg.

Samma resa - två gånger om året.

I jordgubbarnas säsong, och i lussebullarnas.

Men i januari?

Vad gör man i södra Sverige i januari? Med en himmel så grå att man måste förlåta den.

Inga skolavslutningar, midsommaraftnar, kräftskivor, solnedgångar, festivaler, semestrar, kubbspel, sommarplågor och hemvändare.

Med lussebullarna uppätna och karusellerna som sover.

Jag minns inte när jag senast konfronterade mitt hemland en januari.

Vad gör man? Vad gör någon överhuvudtaget?