Undantagsdag!

Jag vaknar jag till den typ av förunderliga - men ack så sällsynta - telefonsamtal, som förkunnar att tisdagens lektioner är inställda. Är läraren sjuk? Lat? Bakfull? Eller är hon helt enkelt blockerad, som så många andra, på grund av dagens transportstrejker i Paris?
Ingen vet.

Huvudsaken är att hon inte är där.
Att det inte blir några italienska civilisationsprov i denna dimhöljda onsdag.
Huvudsaken är att jag fram till klockan fyra inte har ett jota att företa mig.
Och sådana stunder är sällsamma i min hektiska vardag.

Så jag dricker detox-te, dansar runt till sorglös, italiensk morgonradio och ser fram emot tre timmars frivol shopping på någon av Paris bredare avenyer.

This week's catch-phrase: Pet peeve

En pet peeve är något litet, till synes obetydelsefullt, som irriterar en extra mycket.
Något som för den ene är en pet peeve kan för en annan tyckas helt obetydande.

En pet peeve är oftast ett upprepat beteende, specifikt för någon i ens nära omgivning, som en partner eller en vän. Det kan handla om att inte fälla ner toalettlocket, alltid vissla på samma melodi, särstava, eller upprepat använda ett visst uttryck.

Fransk översättning: Une bête noire 

Kom hit och rör om, jag behöver något att skriva om

Söndagar som den passerad, som den här nedan, kräver sitt soundtrack.
Så fel vore det att bryta en så perfekt melankoli med någonting allt för sorglöst, någonting allt för glättigt.

La melancholie des dimanches

Tre översättningar och en miljon ord senare. Tvätten och nagellacket på tork, en soppa uttråkat puttrande på spisen. Söndagen har redan passerat, och detta i melankolins tecken.
Hur kan det komma sig att det vissa dagar är så omöjligt att hitta en springa ljus, något att skratta över, något värt att hålla fast vid?
Dagar då det som vanligtvis muntrar upp plötsligt ter sig så betyngande.
De fula, gula löven fastklistrade vid den våta asfalten, den övergivna skolgården, den lågmälda radion, de utspridda papperna, tangenternas frenetiska klapprande.

Mes Amis...
Det är något annat än den vanliga, bitterljuva söndagsmelankolin.
Något ruttet har landat i denna stad.

I'm two glasses smarter than you ?

Enligt två färska studier från engelska Child Developement Study och amerikanska National Longitudinal Study of Adolescent Health, är kvantiteten alkohol vi konsumerar direkt kopplad till vår intelligensnivå. 
Studien började för flera år sedan, och genomfördes till en början på ungdomar under 16 år.
Dessa delades in i följande kategorier: mycket dum, dum, normal, intelligent och mycket intelligent. 

Det amerikanska forsknings-teamet väntade sedan i sju år innan de kunde dra följande slutsats: 

- De ungdomar som klassats som intelligenta eller mycket intelligenta komsumerar mer alkohol än de som klassats som dumma eller mycket dumma. 

- De ungdomar som deltagit i den engelska studien, och som klassats som mycket intelligenta, konsumerar över 80% mer alkohol än de som klassats som mycket dumma. 

Studien påminner lite snusförnuftigt om att en ökad alkoholkonsumtion inte gör oss smartare än vad vi redan är.
Såklart.
Men tittar jag till mina egna parisiska alkoholvanor, är det tröstande att veta i vilken intelligens-kategori jag hamnar... 

Vem vet vad om Wien?

Den 7-9 december befinner jag mig - för första gången - i nedanför illustrerad stad.
Om Wien vet jag absolut ingenting, förutom att det tycks vara alldeles oförskämt vackert.
Jag förställer mig choklad-doppade bakverk, guld-doppade byggnader, breda avenyer och tidlösa kaffesalonger.
Pampigt, men ödmjukt.

Om någon har några tips om vad som bör betraktas, inmundigas, shoppas och fotograferas, lämna gärna en liten kommentar.

Novembermorgon

En vecka in i november och från sovrumsfönstret den gulaste utsikt jag någonsin haft.
En morgon som gjord för att försumma dagens första lektion, dricka kaffe i utdragen tystnad, läsa bloggar och söka inspiration. För vad vet jag inte riktigt. Kanske att leva november månad som sig bör, i stora kappor och stövlar, på alla de rätta platserna, och alltid med det varmaste vin chaud. Att vandra omkring i de för var dag allt mer färglösa parkerna, med röken ur vart andetag, och varma destinationer i sikte. Invänta julskyltningen på Le Bon Marché och Printemps, skidsko-banan utanför Hotel de Ville, de svart-skimrande festplaggen...
Ja, något i den stilen i alla fall.

Och vid metro Edgar Quinet, på rue d'Odessa och rue de Montparnasse, ligger som ett pärlband av Paris bästa crêperestauranger. I de trånga lokalernas varma ljus, med röken från de öppna köken och det oupphörliga ljudet av poppande ciderkorkar, finns i alla fall en bra början till novemberstämning.