Sunday culture

Prosecco och något sällsynt

Jag har ofta pratat (fast kanske aldrig skrivit?) om svårigheten - nästintill omöjligheten - att göra sig nära vänner senare i livet (goda, kanske, men nära är annorlunda.)
Kan ni också känna så? 
Att ju mer vi lär känna oss själva, desto svårare blir det att lära känna andra.
Så många värderingar, så mycket tycke och smak som hamnar emellan.
Så alldeles för enkelt att avskriva nya bekantskaper som inte för mig.
Därför kunde jag inte vara mer tacksam - och kanske framförallt förvånad - över att ha träffat någon som vackra, roliga och klipska A, som ställer denna trångsynta övertygelse till svars.

Det är tydligen helt möjligt att göra sig bästisar även när man närmar sig 25.
Inget förflutet, all framtid.

Över detta - och mycket annat - skålade vi först i vin chaud på La Patache och sedan över en flaska prosecco på italienska Fuxia.
Så utbytte vi filmer vi sett och böcker vi läst, och gjorde oss resplaner inför nästa sommar och alla somrar därefter.

Vad gör man på en söndagsmorgon? (Mare, mare)

Förslagsvis kan man äta den bit nötbröd som kvarstår från förra helgens julmarknad, dricka två koppar starkt, svart kaffe, läsa veckans Elle och Madame Figaro, se ut över en oklanderligt blå parishimmel och fundera över huruvida eftermiddagen borde ägnas åt business eller leisure.

Hursomhelst var lördagen precis vad som behövdes för att komma i slutet-av-året-stämning.
Y och jag tog sexan ner till 6:e, kastade oss in i julhysterin på Fnac, provade festblåsor på NafNaf inför stundande julfester (ja, det vill säga att jag provade medan Y  försökte stöna på ett finkänsligt sätt och övertyga mig om att allt jag provade var helt magnifique, om det innebar att vi kunde gå därifrån snabbare), flanerade under isblå, glittrande julljus till L'epicerie du monde, köpte pepparkakor i julröd plåtburk och pepparkaksstjärna att hänga i fönstret.
Sedan, på Bon Marché, blev jag ombedd att peka ut de alldeles för exklusiva smycken jag drömmer om för vår stundande 3-års dag, eller till den jul som väntar...

Därefter poppade vi en ciderflaska, åt crêpes innanför immiga fönster, och drömde om Thailand som är mindre än en månad bort. (efter ytterligare 8 prov, två julfester, en födelsedag, en avskedsfest, en week-end i Wien, en anniversary, en pub-night och allt däremellan.)

Det blir oftast så över tacos

Tacoskväll uppe på Fridas kulle.
Allt flyter på bra till en början.
Men plötsligt, efter en stund, infaller den där tystnaden till vilken man inte riktigt vet hur förhålla sig.
Alla vet vad den andra tänker.
Vilka djupt begravda längtan vi bär på.
Men ingen vill vara den första att säga det.

Sedan, till slut, sätter någon äntligen på musiken:

Ces pays-là qui m'ont parcouru / Places that travelled through me

Igår introducerade min alldeles exceptionella vännina A mig för något alldeles särdeles.
Jag som varit så begravd i ekonomiska och juridiska översättningar, le mani pulite, ethos och Beveridge-rapporten. 
(För)undrats över hur man ens ska hinna vakna, jobba, plugga, äta, somna.
All in a days work. 

Jag hade fullständigt glömt den där känslan av att hänföras av skönlitteraturen, poesin, teatern. 
Det obegripliga, o-statistiska, oförglömliga. 

Sen släcker A ner de skoningslösa kontorslysrören, drar på sig trenchcoaten, rullar en cigarett och säger: 

"Suis-je vraiment parti? 
Je n'en jurerais pas. 
Je me suis retrouvé en d'autres contrées, 
dans d'autres ports, 
j'ai traversé des villes qui n'étaient pas celle-ci, 
même si ni cette ville ni les autres n'étaient, 
en fait, 
aucune ville au monde. 
Vous jurer que c'est bien moi qui suis parti, et non pas le paysage; 
que c'est moi qui ai parcouru des pays situés ailleurs, et non pas ces pays-là qui m'ont parcouru; 
non, je n'en jurerais pas. 
Moi qui, ne sachant pas ce que c'est que la vie, ne sais même pas si c'est moi qui la vie, ou si c'est elle qui me vit 
(quel que soit le sens que ce verbe "vivre" veuille avoir en prenant vie à son tour), 
ce n'est certes pas moi qui irai vous jurer quoi que ce soit.
J'ai voyagé, voila tout.
Défaites-vous de cette habitude puérile de demander leur sens aux mots et aux choses. 
Rien n'a de sens."

- Fernando Pessoa.

Undantagsdag!

Jag vaknar jag till den typ av förunderliga - men ack så sällsynta - telefonsamtal, som förkunnar att tisdagens lektioner är inställda. Är läraren sjuk? Lat? Bakfull? Eller är hon helt enkelt blockerad, som så många andra, på grund av dagens transportstrejker i Paris?
Ingen vet.

Huvudsaken är att hon inte är där.
Att det inte blir några italienska civilisationsprov i denna dimhöljda onsdag.
Huvudsaken är att jag fram till klockan fyra inte har ett jota att företa mig.
Och sådana stunder är sällsamma i min hektiska vardag.

Så jag dricker detox-te, dansar runt till sorglös, italiensk morgonradio och ser fram emot tre timmars frivol shopping på någon av Paris bredare avenyer.

This week's catch-phrase: Pet peeve

En pet peeve är något litet, till synes obetydelsefullt, som irriterar en extra mycket.
Något som för den ene är en pet peeve kan för en annan tyckas helt obetydande.

En pet peeve är oftast ett upprepat beteende, specifikt för någon i ens nära omgivning, som en partner eller en vän. Det kan handla om att inte fälla ner toalettlocket, alltid vissla på samma melodi, särstava, eller upprepat använda ett visst uttryck.

Fransk översättning: Une bête noire