Life has more imagination than us

Folk kommer och går - så har det alltid varit med den här staden.
Nu är A tillbaka och halvt på skoj säger jag att hon kommit för att ta min plats.
Att hon kommit för att bli en del av allt det som inte längre lockar, så att jag kan få återgå till de mörka vinterkvällarna, stearinljusskenet, sommarpratarna i P1, På spåret, grillkryddan, språket i Dagens Nyheter, junis ändlösa nätter och havet.
Havet!

Det är alldeles för lätt att skoja på det där viset.

I bestickskramlandet under Chartiers höga tak, med något som oupphörligt bubblar i glaset - bubblar i medvetandet - och med en påsmygande tillförsikt till framtiden.

Men det togs inga stora beslut igår.
De stora besluten är större än jag -
större än oss båda.

Det enda vi nog har förstått är att livet har mer fantasi än vi själva.

Det går an

Det går an skrev Carl Jonas Love Almqvist, och nog hade han en poäng.

Att det går an.

Måndagens uppesittarkväll med I, tisdagens rutiner, onsdagens sedvanliga återseende bakom Bastiljen, dagens inskrivning på universitetet, kvällens middag med A på Chartier, morgondagens picknick med arbetskamraterna, det kommer annat emellan, det går an.

För vore det inte så hade jag inte vetat någon råd i dessa tryckande indiansommardagar.
Så mycket laddning i luften att det inte går att andas.
Saker man tänker men inte säger.
Saker man säger men inte tänker.

Saker man ändå kan utläsa i varandra.
Men ännu inte har accepterat.

Orörliga dagar, stormiga nätter.
Så många människor runtomkring en.
Tiden som tickar.
Och man bara står där som ett frågetecken.

Det måste hända något snart: vinden måste tillta, regnet måste falla, hösten måste komma, det ena eller det andra, kvitt eller dubbelt, där är där man inte är och här är där man är.

För det går faktiskt inte an.

Onsdag

Det är en vacker onsdag, septemberluften är hög och klar, solljuset faller snett över skolgården, barnen hoppar hage och låtsas som ingenting.
Jag dricker mitt morgonkaffe i det öppna fönstret och tänker att livet nog är ganska stort trots allt.
Att det finns en yta att röra sig på, och att riktningen inte är lika viktig som själva rörligheten.

Att det finns val som man får lov att göra alldeles själv.
Det hade jag nästan glömt bort.

------

Igår skrev fantastiska Sara om att hoppa. Och att hon aldrig kommer veta varför det blev just den där måndagskvällen.

Jag vet inte varför det blev just den där tisdagskvällen.
En av tusen tisdagskvällar.

Som jag till slut sätter ord på det alldeles uppenbara: att det bara är en fråga om tid.

Inte så mycket ett hopp som ett steg ut på den allra slutgiltigaste kanten.

Men höjden här uppe är svindlande.

Soundtrack

Det blev för många glas vin - det blir det alltid med I.
Sedan kom glöggen fram, och dracks under en stjärnströdd parishimmel i en av höstens första, krispiga nätter.
Den nattliga konversationen som svävade över hennes köksbord och ut genom de öppna fönstren:
allt förflutet, ingen framtid.
Eller det absolut motsatta.

Bildkavalkad / Så vill stjärnorna

Apatisk

Tillbaka i Paris.

Så många saker att ställa tillbaka på sin plats, att lägga tillrätta.
Kläder som väntar på att hängas in i garderoben, tandborsten i tandborststället, skorna uppradade i hallen, böckerna där de hör hemma i hyllorna, eller i vingliga staplar längs väggarna. Så många vänner att ringa eller mötas med - vissa för att tala ytligt med om sommarens lättsinne, andra för att djupdyka med, ner till det allra väsentligaste.
Det finns så mycket jag borde ta tag i denna morgon, men jag förmår inte.

Det är en form av apati jag inte känt sedan 2005, den morgon jag just kommit hem från en språkresa i Kalifornien.
Precis så är det.
Och så mycket värre.

Att än en gång befinna sig i en verklighet som man sedan månader tillbaka ifrågasatt, och som nu - efter att ha tillbringat ännu en tid med det alternativ som hägrar i fjärran - tycks omöjlig att återgå till.

Men jag ska återgå.
Ska packa upp min väska, dricka mina två koppar morgonkaffe, ringa de som ringas skall, öppna min post, mötas, samtala, arbeta, ta metron, köpa kinamat, gå på bio, storhandla och göra planer inför helgen.

Jag ska göra det nu, för att jag måste.

Men detta vet jag: jag ska inte göra det för alltid.

The Perfect Storm

Det var den perfekta stormen som drev in över staden i natt; som fick fönsterrutornas glas att darra och äppelträdens grenar att förtvivlat slitas mellan vindarna. Som rev öppet hav, och lyfte de tidiga höstlöven till dans i fulländade, medurs cirklar. 

Den beslutsamma, upproriska stormen.
Den bebådande, illavarslande stormen.
Årstidens och resans slut.
Någonting annats början.

Det är den förste september och sommaren är inte längre. 

Snart doftar Paris av nyvässade blyertspennor och skolväskornas färska läder. Snart står Luxembourgträdgården i oktobers brand, och snart är vardagen ett faktum - som är den mer en någonsin under denna så efterlängtade årstid.
Som bortblåsta är de tunga, heta dagarna och tysta, stjärnklara nätterna.
Borta är stillsamheten. 

I söndagsmorgonen njuter jag lugnet innan stormen.