På tal om Boccelli

Att ta upp Andrea Boccelli häromdagen var lite av en chansning. Man vet aldrig hur folk reagerar när så känsliga ämnen berörs. Men ni kan härmed glömma vad jag då sade - och vad jag någonsin sagt - om denne halvt avdankade, halvt poppiga operasångare. 

Ty jag har funnit någon annan. 

Hans namn är Gianluca Ginoble, han är fjorton år och deltagare i italienska Ti lascio una canzone. 

Ja, även jag har snyftat hysteriskt till såväl Susan Boyle som Paul Potts i Britain's got Talent, men det där är historia nu. Ingen annan än Gianluca är längre värd min uppmärksamhet. 

Och om jag någonsin får en son ska han kunna sjunga precis sådär. 

Annars kan det va så. 

Shakespeare As You Like It

När jag åkte till London hade jag för ambition att gå och se En Midsommarnattsdröm på Shakespeares Le Globe. Naturligtvis var biljetterna slutsålda - kanske för att bokningsförsöket utspelade sig två och en halv dag innan tänkt föreställning. Som kompensation för denna förlust besökte vi trots allt utsidan av Le Globe, eller rättare sagt souvenirshoppen, vilken ni förstår utgjorde en sällsam lockelse på min turistiska sida. 

Jag studerade var pinal; vart vykort, förkläde, pillerburk, anteckningsblock, kulspetspenna, kortlek, fickspegel och tygkasse innan jag - i ren frustration över såväl utebliven pjäs som de diverse attiraljernas meningslöshet - beslutsamt betalade sju pund för en lingonochsmjölk-färgad mugg med texten All the world's a stage. 

Aldrig tidigare har jag köpt en mugg. Och sannolikheten att vansinneshandlingen skulle upprepas är närmast obefintlig. Men trots detta dricker jag nu en sen kvällskaffe ur nämnde mugg, och känner mig märkligt contente. Måhända befinner jag mig ett steg längre ifrån min anti-turistiska religion, men å andra sidan så mycket närmre min Gud: Shakespeare...

Monsieur Spitzwegs syn på saken

Det är svårt att befinna sig i Paris den 29 Juli utan att prata om tomheten. Om fönster, stolar och parkeringsplatser som gapar tomma och övergivna. Om luften som är klar, hög, stillastående - nästintill lantlig. Om hur doften av kaffe och nygräddad croissant försvann bort med parisarna, försvann till kusterna, till La Baule eller Deauville. 

Och det är svårt att inte nämna tystnaden. Hur morgonens högljudda symfoni reducerats till en enda upprörd leverantör som gormar liksom i brist på annat tumult, eller hur våra steg ekar under de väldiga valven i metrons underjordiska labyrinter. 

Nej, jag tycker inte om Paris i den årstid som råder. Så jag flyr staden, medveten om Monsieur Spitzwegs missnöjda blick som på avstånd betraktar mina steg. 

"Monsieur Spitzweg tycker inte om semesterperioden. I mitten av juli försvinner trafiken från Rue Marcadet, det finns gott om parkeringsplatser längs trottoarerna och det uppstår liksom luckor i bullret, hetsen och allt det som är Paris. Färre ungar ute på torget. Madame Bornand reser till Auvergne. Symboliken är katastrofal. Varför skall man fly Paris? Arnold har bara valt en sak i livet: han valde Paris. Om Paris inte längre lockar är Paris inte längre all längtans mitt, det vore att skymfa staden."

Det hade regnat hela söndagen - Philippe Delerm

En vit dam och andra små njutningar

Samma dag jag flyttade in hos I påbörjades en totalomvandling. Från en vår som karaktäriserats av öl i solskenet, ofattbart stora nutellaburkar i skafferiet, nattliga ost -och champignoncrêpes, upptäckten av vit choklad och inte minst obegränsat med Amorinoglass, fick sensommaren en plötslig smak av stekta grönsaker, fruktsallader, vitt vin, knäckebröd och havregryn. Och av joggingturer i skymningen eller diverse spektakulära övningar i den sena eftermiddagens svalka.

Allting har hitintills pågått under lugna, högst kontrollerade former. Ingen har hyperventilerat. Ingen har fått oväntade vredesutbrott eller panikslaget och skamset gömt tomt godispapper mellan soffdynorna. Inte ens det faktum att jag häromdagen såg Chocolat, och att jag nu sitter i fönstret och läser uppföljaren Karamellskorna - i vilken den vaniljdoftande chokladen tycks rinna ut från mellan raderna - har fått mig att hissa vit flagg. 

Men. En text likt ovan måste alltid leda till ett men - annars hade den inte varit av intresse. Men det finns någonting så litet, så enkelt, så till synes alldagligt och oansenligt, som med ens hade fått mig fullkomligt irrationell. Une Dame Blanche. 

Det är så grundläggande att det är löjligt. En kula vaniljglass, en klick vispgrädde och några penselstreck chokladsås. Varken mer eller mindre. Som en barnlek. Som en 4-årings födelsedagskalas. 

Jag hade kunnat drömma om extravagans. Om vit mocka, romtryfflar, chilirutor, citonparfaiter, pistaschmacarons och mille-feuilles. Men dess pretentioner lockar mig inte det minsta. Det enda som nu skulle få mig på fall är det underbara hos en Dame Blanche. Och det underbara är det enkla. 

Alla dessa ändlösa julidagar

Jag skriver ingenting och jag gör absolut ingenting. Svävar omkring i heta julidagar, parisdagar, dansar bakom öppna fönster, bakom fördragna gardiner. Läser en bok, lägger ifrån mig den och läser en annan. Kokar kaffe. Otaliga koppar kaffe som dricks upp eller förblir ouppdruckna. Betraktar det liv som inte längre pågår nere på gatan. Lyssnar på låtar jag hade glömt fanns. Känner mig arbetslös, sysslolös, rastlös eller lugn. Orkar inte sminka mig. Tar på mig vad som ligger överst i högen, klänningar menade för glittrande aftnar, plagg jag inte visste att jag ägde. Jag läser några sidor till, dricker en kopp kaffe till. Letar efter en vinflaska, men hittar ingen. Jag orkar inte bege mig ut. Jag kan inte bege mig ut. Osminkad och uppklädd i aftonklänning. Jag väntar på någonting men jag vet inte vad. Väntar ut tiden. Får timmarna - dagarna - att passera. Gör ingenting av allt det jag borde, skjuter upp det ett bättre tillfälle, vet inte när det skulle vara. Utanför fönstren, på andra sidan gardinerna, är det hett och spökligt lugnt. Här innanför hörs musik, doftar kaffe, vänds bland, steks grönsaker, provas kläder. Paris står still där utanför, och här innaför pågår någon form av halvliv i väntan. På vad? På Godot? På Ondot? På morgondagen? Eller följande? Jag vet inte. Men jag trivs bra här innanför. 

Jag kan dricka en kopp kaffe till. Läsa en sida till.

Jag kan dansa här en stund till.   

En roman

Titel: Jag hänger inte med.

Författare: Caroline Sjögren

Genre: Självbiografi/sammanfattning

Stil: Minimalistisk / stressad

Natttåg Paris. Språkkurs Sorbonne 4 månader. Lägenhet Rue du Temple. Arbetslös Paris 3 månader. Resebyråjobb Paris 6 månader. Studio Rue au Maire. Tåg Florens. Språkkurs Italien 4 månader. Rum Via della vigna vecchia. Semester Italien 1 månad. Natttåg Paris. Arbetslös Paris 2 månader. Lägenhet Rue du Sambre et Meuse. Glassjobb Paris 3 månader. Resebyråjobb Paris 1 månad. Inneboende Rue Bichat. Semester Paris 2 veckor. Bussresa Helsingborg. Semester Sverige 2 veckor. Tågluffning Europa obestämt. Resebyråjobb Paris oktober? Värdinna biologisk mässa Paris Oktober. Californien/Australien november?

Slut.

Who said that life's no picnic?

Det finns en bloggsida till för minimalistiska skribenter.
Och då talar vi inte minimalistiskt à la Samuel Beckett, utan snarare skriv din livshistoria på sex ord - pyttelitet. Likt följande memoarer:

Innerst inne konstnär. Med livslång kreativitetsblockering.

Tvättmaskinen gav upp men inte jag.

Rädd men nyfiken gjorde jag det. (Peter Englund, ledamot i Svenska Akademin)

Behöver min hårda hud. Saknar ryggrad.

Jag vet inte ännu hur jag skulle författat min sexordsmemoar. Men när jag tittar tillbaka på den senaste tidens foton få jag lust att skriva:

Picknick. Picknick. Ännu en förbannad picknick.