När vi endast har kärlek

Denna text nådde mig idag i ett kuvert från Genua, Italien.
Min vännina har skickat mig en otrolig tolkning av Jacques Brels "Quand on n'a que l'amour" - "När man endast har kärlek", skriven av Peter Mosskin, och härmed vidarebefodrar jag till er alla.
Med kärlek.


När kärlek är allt man har
att dela med sig som bröd
när dagen är röd
av kärlekens glöd

När kärlek är allt vi har
min älskling, du och jag
när man bara blir glad
varje stund, varje dag

När man bara har kärlek
som sitt enda ideal
utan annat kapital
än att tro så totalt

När man bara har kärlek
för att göra mirakel
för att med solens spel
skyla förortens fel

När kärlek är allt vi har
för att värma upp världen
för att mätta på färden
och ge fattig kläden

När man bara har kärlek
att erbjuda den
som kämpar igen
tills gryningen

När man bara har kärlek
att besvara en kanon
och bara en sång
mot en hel bataljon

När man bara har kärlek
som enda logik
som enda musik
och enda relik

När kärlek är allt vi har
som vår underkur
emot ondskans natur
som enkel trubadur

När man bara har kärlek
för att finna fram
brottas med ödet i varje hamn

Då utan att ha nått mer
än styrkan av den
av kärleken
Har vi hela världen.

On such a winter's day

Det så kallade vackra vädret, skriver Bodil.
Vad skulle det vara?
För dagar på soffan, framför tv:n, med en kopp te, lyssnandes till regnet som faller likt spik mot stuprännorna, förutsätts att regnet verkligen faller likt spik mot stuprännorna.

Vem avgör att den nakna himmeln är vackrare än den dimmhöljda, blått preferabelt grått, att solens ljus lyser bättre än blixtarnas?
Det av alla så kallade vackra vädret.
Fastän ingen annan skönhet är objektiv.

I Paris är tisdagshimmeln en Thomas Ledin-låt.
I de varma vårvindarna doftar blomsterhandelns tulpaner ut över trottoarerna och vidare längs boulevarderna.
Allt är grönt.
Eller bländande vitt och tvekande rosa.
Dagen är redan så lång, kvällen redan så ljus.
En vackare vårdag kan ingen tänka sig.
Ett vackrare vårväder finns inte.


Ush, vilket fult väder.

Gente di mare

Så oerhört saknar jag havet .
Det oändligt blå som sträcker ut sig fram till och bortom horisonten.
Blå?
Smaragd, azur och trögflytande silver.

Jag saknar havet vilt och irrationellt när jag tänker på böcker som Joanne Harris Underströmmar, eller när jag sitter i receptionens solljus och läser om Kanalöarna i Guernseys litteratur -och potatisskalspajssällskap.

Men jag saknar inte Helsingborgs kustremsa mot Öresund eller skanörstrandens sammetslena vithet.
Jag saknar inga av mitt livs palmskuggade sandkilometer - Alcudia, Kanarieöarna, Ayia Napa och Santa Monica Beach.
Min längtan finns där bränningarna slår mot Normadies eller Bretagnes sylvassa klippformationer, där tidvatten kommer och går. Där färgerna är mättade och lågmälda, naturen omedveten om sin egen skönhet.

Jag vill finnas där det finns hamnar; fartyg som angör och lossar, kontainrar likt otroliga legoklossar, där sjömän äter fisk och pommes frites, dricker öl och skrockar om andra hamnar - dess fisk och dess prostituerade.

Det sägs att människor som bor vid vatten är annorlunda.
Att de är vänligare.

Människor vid havet.
Med salt i håret och blicken vänd mot horisonten.
Gente di mare.

En lång fredag

Solen skiner över en utdragen långfredag, träd blommar fulländat vita och blekt rosa.

Sista stunden är kommen, återuppståndelsen låter sig dröja, idag är inte dess dag.

Idag är en dag att inse livet.

Baksidan av dess förunderliga under.

Allt man inte väntat sig.

Av godo, av ondo.

Död och återuppståndelse.

Allt har sin tid, allt har sin dag.

Och äggen har allt med saken att göra.

Dagen man blir parisare

Jag: - Har din syster och hennes kompis kommit till Paris ännu?

Frida: - Ja, de kom igår kväll.

Jag: - Så varför är du inte ute och parisar med dem?

Frida: - De är vid Eifletornet. Jag hatar det jävla tornet. Kan inte ens stava till det.

Där är där man inte är

Jag kan inte lova - inte er, mig själv eller någon annan, att just här skulle vara bättre än någon annanstans.

Alla dessa annanstans som existerar och lockar och sliter i ens längtan, dessa platser som är möjligheter, möjliga liv, andra liv, andras liv.

Hav, Medelhav, Atlanter och dess kuster.

Terracotta, terra cotta, bakad jord.

Alla dessa hustak.

All underlig, förunderlig vegetation och skuggorna den kastar.

Allt vindarna för med sig.

De oändligt lila vindarna i Provence.

Långt ifrån städers oroande larm, vulgära neonljus och högfärdiga arkitektoniska skönhet.

Fönsterluckorna och fasadernas färgnyanser så sällsamma att de saknar namn.

Saffran, ockra, och kanel.

Det är ingen längtan tillbaka.

Det är ingen befäst destination.

Malmstens förlorade tidvatten vid jordens ände, mitt förlorade Florens, varenda by tågen passerade, platser som förblev namn, alla de byar jag ännu inte passerat.

Eller är det en öppen bil på Route 66 - den bakade jorden må vara Afrikas stäpper.

Jag säger inte att där är bättre än här.

Men jag skulle vilja avgöra det personligen.

Under takåsarna i Paris

Under takåsarna i Paris
(Au bal de l'amour)


Våren är här - duvan är kär,
Kattorna slitas av marter.
Från Place Pigalle - stiger en trall,
som en ballong till Montmartre.

Undet takåsen bor - hopp och tro och amor,
för se kärleken trivs på ett vindskontor.
Med en stol och en säng,
och en spegel enfin',
och ett bröd och en vinflaska tout est bien.
I Bois de Boulonges separéer,
dricks det champis uppå carnapéer.
Utan mat och chemis - sjungs det kärlekens pris,
under takåsarna i Paris.

Luften den är - tunn som Biére,
rusig man blir av att andas.
Himlen är blå - doft av Pernod,
med bebeblöjorna blandas.

Undet takåsen bor - hopp och tro och amor,
för se kärleken trivs på ett vindskontor.
Även hos Mére Catrine,
tittar kärleken in,
där hon vänder sin poule på en rostig pinn.
Sacre Coeur känner vårluftens smärta,
och hon öppnar sitt heliga hjärta.
För en brud på de' vis - som bott hop med en kis,
under takåsarna i Paris.

Från Place Clichy en melodi,
klingar från positivet.
på karusell'n dit man på kväll'n
går med det älskade vivet.

Undet takåsen bor - hopp och tro och amor,
men när lindarnas blomdoft står i sitt flor.
Går man ut på kampanj,
det dricks billig champagne,
och i gathörnen äter man stekt kastanj.
Vid en löksoppa Chez Marianne,
sitta duvparen granne vid granne.
Mens kvarterets Maurice sjunger kärlekens pris,
under takåsarna i Paris.