In vino veritas

Jag får nog erkänna att man är lite salongs såhär en fredagskväll, tre fjärdedels Chateau Lavergne senare.

Annars funkar det där med att stanna hemma ganska bra, förutom att intrigen i The Mentalist plötsligt tycks lite osammanhängande, och timmarna av nattsömn gått upp i tomma intet.

En annan sanning är att jag skriver bättre (i bemärkelsen mer, snabbare, effektivare, slår hårdare på tangenterna) efter några glas rödvin.

Och eftersom att jag klockan nio imorgon ska jag infinna mig i amfiteatern för slutprov i Méthodologie (ja, allvar) vilket i princip är applicerad litteraturanalys, vore det då alldeles alldeles fel att spara resterande fjärdedel till kaffetermosen/fickpluntan?

That wild, obscure, 'Tropic of Cancer' parisian life.

Det fantastiska med Paris är allt spännande och exotiskt som sker, precis hela tiden, oupphörligen.

Idag har jag t.ex varit med om följande:

- Besök hos doktorn

- Köpa promenad -och snövänliga skor.

- Blanda fruktsallad

- Lyssna på Lisa Ekdahl

- Färga håret

Jag vet att ni är avundsjuka, och med all rätt.

Det är inte alla vars vardag är god nog ett Brassaï-foto.

Upcoming: Undersöka vilken nyans av blått håret antagit denna gång.

Si ascolta / Man lyssnar på

Man är lite söderut, är lite i förra årtiondet.

Och oj vad man lider.

Where all roads lead in Paris

Någon sa någon gång att i Paris får man inte tveka.

Om du i Paris passerar en plats som tilltalar dig, ska du genast skrida till handling (eller ätning), ty du kommer aldrig tillbaka just dit.

Under mitt första parisliv förde jag en evighetslång lista över sådana platser.

Övertygad om att jag aldrig skulle återse dem.

Alla dessa förlorade restauranger där jag trånande kikat in genom immiga rutor och vita spetsgardiner, alla de barer där jag önskat skåla och dansa sur le comptoir, alla mystiska och o-identifierbara skyltar jag begrundat och sedan övergett.

Nu, tre år senare, börjar jag sakta att återse dessa platser.

Som om jag rört mig i en cirkel.

Långsamt, pö om pö som en fransman skulle ha sagt, finner jag mig på förunderligt bekanta platser, i ett deja vu-iskt tillstånd.

En av någon annan planerad restaurang under veckoslutet, ett oplanerat, oförhappandes beslut en veckokväll. Och där står man plötsligt under skylten och förundras.

Någon hade fel.

One hundred things to do before you die

Att Grom visade sig finnas även i Paris - jag vet inte om det är glassen eller staden som ska lovsjungas.

81 Rue de Seine. 75006. Paris.

I väntan på Godot / Ondot / Språktidningen

Sedan Y överlät postnycklarna till mig har jag inte fått ett enda brev.
Inte för att jag brukar få särskilt många, jag tror att folk glömt bort hur man gör - jag tror att jag själv håller på att glömma bort.

De enda som fortfarande är duktiga på att skicka brev är franska Skatteverket, och alla andra myndigheter som nyligen fått nys om min franska existens och börjat jaga mig.

Och så min franska bank som två gånger i veckan skickar hem mitt kontoutdrag, strax innan de ringer på mobilen för att kolla så att jag läst det.

Men nu går jag i väntan på ett stort brunt kuvert med min egen nervösa handstil och mitt eget skickligt ditslickade frimärke.
Return to sender.

Kuvertet vars innehåll säger att "Ja, Caroline, vi accepterar din förfrågan om om-orientering och du kan i vår börja läsa Langues Etrangères Appliquées", eller det andra:

"Nej, Caroline, det här går ju inte för sig, vilken urbota dum frågan, laisse-tomber"

Och så årets första nummer av Språktidningen.

Chips Chips Chips

Om onsdagen inte blir bättre än så här, inte mer än det här - fortfarande ganska wonderful.

Lo spettacolo d'arte varia, di uno innamorato di te...du, du, du, du, du.