And you come to me, whenever you please, more than ever in the nights

                           

Den litterära återvändon

En annan sak som september för med sig är la rentrée littéraire. Böcker så nyskrivna att trycksvärtan ännu inte torkat. Som tvekande knarrar i pärmen då de först öppnas, som bjuder motstånd, som låter sig hållas, och som som alltid initierar årstidens återkomst.
Och förstå min förtjusning då denna hösttermins litterära återvändo stavas Delerm.

Annars är det ikväll premiär för filmatiseringen av Yasmina Khadras Ce que le jour doit à la nuit - Vad dagen är natten skyldig, som är precis lika poetisk som påstår titeln.

Bittersweet September

Jag hade glömt Paris i september; den allt tidigare solnedgången och ljuset därefter.
Gatlampornas sken över svart, våt asfalt, någonting orange över himlen, över staden.
Doften hos septemberkvällen. Den kyliga, krispiga doften efter regnet. Av våta löv och varma middagar.
Röken ifrån en skorsten, kanske, någonstans.

Allt kommer tillbaka när jag nu står i sovrumsfönstret, lutad över det svarta balkongräcket, lyssnandes till skolgårdens perfekta tystnad och den knappt märkbara vinden i träden mittöver.
Jag visste inte hur mycket jag saknat denna årstid förrän den, kanske just ikväll, kom tillbaka till Paris.

Vart år denna hjärtslitande, bitterljuva längtan efter en höst som hinns upplevas, inlevas.
Med dess rätta färger och ytor, smaker och dofter.
Som en färgglad, frisk och nostalgisk parantes, mellan augustis klibbiga hetta och novembers allt för långa eftermiddagar.

En höst som hinns med.
Innan männen i gult samlat löven i oändliga sopsäckar, och fört den med sig bort.

Grazie, Dalla

Under solen, exakt

- Quelle belle journée! ropar mannen som sitter med sin morgonöl utanför tabacen på hörnet.

- Quelle belle journée! hojtar den förbipasserande kvinnan tillbaka.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är 22 grader varmt och jag sitter på terassen till det gröna kaféet mittemot universitetet. I luften konversationer om den förestående helgens soiréer, mittermin-provens annalkande, körbärsträdens blomning, USA:s presidentval, det franska valet i maj, Cloclo, The Iron Lady, Terraferma och vårlovets resplaner.

Jag dricker kaffe, analyserar personporträtt och samlar fräknar.

Y har begett sig till Rom - som så många andra denna helg.

Jag njuter av min tid som gräsänka.

Igår kväll satt vi under kulörta lampor på en uteservering i de gamla kvarteren, drack rosévin och låtsades att det var augustihetta och långt ifrån Paris. Över påsk planerar Y att svepa med mig härifrån, jag vet inte vart.

I slutet av april far vi istället till Madrid och Barcelona.

Men för tillfället trivs jag bra precis här.

En het fredagseftermiddag då sommaren landat i Paris.

Don't leave town

Tre goda anledningar att befinna sig i Paris över helgen...

Det våras för våren

Hade det inte varit för min husarrest hade jag riktigt njutit av dagen.

Utanför är Paris sällsamt soligt, och barnen skriker extra högt ifrån skolgården.

Vägarbetsmaskinerna brummar rytmiskt och uppifrån taket kastar en vänlig själv ner lite grus på våra fönsterrutor. Vattnet har återvänt till stadens trottoarkanter och överallt går folk omkring med dyngsura skor och ser förnöjda ut över vårens ankomst.

Jag förnöjer också.

Då jag kom hem stod ett stort paket från Bokus och väntade.

Ett par böcker hade jag beställt i studiesyfte - den tredje för min egen njutnings skull.

Den läser jag nu medan köksfönstret står på glänt och rummet doftar av kaffe och nyblandad asfaltsbetong.

"En morgon drabbade sorgen vår familj hårt. Vårt hembiträde var alldeles dött. Inte hjälpte det att skaka henne, inte hjälpte det att hoppas och studsa på hennes bröst - inte en gnutta liv fanns kvar i vår gamla Lemmikki.

Det är länge sedan och jag var bara ett barn. I vuxen ålder skulle det inte falla mig in att hoppa och studsa på bröstet till ett potentiellt lik, men min bror och jag hade aldrig i våra späda liv stött på någon död tidigare så vi var inte riktigt säkra på vad etiketten påbjöd. Vi väckte vår mor, hon väckte i sin tur inte bara resten av huset utan troligen även resten av kvarteret med sitt vilda skrikande. Mamma grät, mormor grät och morfar sade att han var hungrig. "Men kära du", stönade mormor, "hembiträdet är ju dött!" "Ja, men henne kan vi inte äta", sa morfar och ringde ambulansen".

- Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej