.

Eller The sweetness of doing nothing. 

Det har jag absolut inget att skriva om. 

Saturday morning

Lörsdagsmorgon innan jobb. Ballade pour Adeline, kaffe, pepparkaksrester och emellanåt ett hänfört stirrande på julstjärnan som hänger kvar.
Ja, jag vet: skämmas bör jag och skämmas gör jag.
Men jag fortsätter att ursäkta mig med att jag ju inte fick någon riktig jul, och så länge det fortfarande är sju minusgrader om nätterna fortsätter jag att kompensera.

Har klätt upp mannen i kostym och skickat iväg honom på borglig vigsel i 11:e arrondissementet.
Önskar att jag kunnat så vid hans sida, men istället ska jag gömma mig under receptionsdisken på jobb och göra några sista översättningsfinslipningar innan deadline.

Trevlig lördag! 

Where is Wonterbult when you need him?

Min vän A säger att Wonterbult är den effektiva och väl genomförda översättningens gud inom Erbulsk mytologi.
Men hon stavar det olika var gång, och även då jag tillkallat honom hela dagen har jag inte producerat ett dyft.

Jag börjar tro att A för med osanning...

Coffee for two

Innanför terasspresenningen på ett ensligt café en onsdagseftermiddag medan snön rinner bort.

Kanske något i görningen.
Något nytt som efterfrågar engagemang.
Det där med att aldrig sitta still.

Mer säger jag inte för tillfället.

Om ljuset

Har ni märkt ljuset?

Som smyger sig på allt tidigare om morgonen och stannar kvar allt längre om kvällarna.
Som vittnar om möjligheten till en vår, och som gör mig både lättare och tyngre på samma gång.

När vintermörkret faller i november drar jag det omkring mig som en trygg filt.
Det lindar in mig i en falsk föreställning att livet inte är stort, att det inte förväntar sig stora beslut, att det inte efterfrågar handlingskraft och ständig rörelse framåt.

Men sedan kommer ljuset tillbaka.

Det flödar in genom lägenhetens fönster och avslöjar fräknar och de vita väggarnas smutsfläckar.
Allt som för en kort stund gått att ignorera.

Och om ljuset innebär vår, måste sommaren oundvikligt följa därpå.
För kort och för lång på samma gång kan den aldrig rymma den hjärtslitande längtan efter Toskanas kullar eller ett slitet charterhotell i Bari.

Vart år räds jag ljuset lite.
Hur livet blir stort igen och kräver förnyelse.

Och nog vet jag att det som följer på april i år överhuvudtaget inte kan likna denna grå, fortfarande dunkla torsdag i januari.

Men jag vet inte om jag önskar att det kunde.

You read, you write.

Finns de som kan skriva utan att läsa? 

Jag tänker på det då jag läser Kärlekens historia (ja, den tillhör dig A, och jag vet inte hur den hittat hem till mig), och märker hur flödet plötsligt infinner sig.

En härmning, till viss del - säkert - av författarens stil.
Förhoppningsvis lite av min egen.

Men när jag inte läser: bloggtystnad.

Därför, om ni har några favoritromaner eller författare vars stil ni vill tro er spåra i min, dela för all del med er.

Restlessness and discontent are the first necessities of progress eller varför jag ser så trött ut.

När blev jag så rastlöst?

Jag som alltid gratulerat mig själv till att vara så utomordentligt bra på att sova, att titta om och om igen på filmer jag redan sett för det kräver mindre koncentration, och att sitta riktigt still och noggrant studera en pizzameny, samtidigt som jag tänker på allt jag kunnat göra och bli, hade inte ödet bestämt att jag skulle bli så förbannat lat.

Och nu.

Jag känner mig som en cirkusjonglör som för var dag plockar upp nya bollar, och jag väntar otåligt på att de alla ska falla till marken så att jag kan återgå till det trivsamma stillasittandet.

Och nog finns det någon klyscha som säger att fyll inte ditt liv med dagar men dina dagar med liv, för den ekar med ens i mitt huvud och påminner mig om att vara produktiv och projektiv och företagsam, och att framförallt, framförallt inte sitta kvar där jag sitter.