One for the road

Det finns ingen mytisk bakom dessa sporadiska bloggtystnader.

Inget hemligt liv som det vore opassande att skriva om här, inga långa resor till primitiva platser utan uppkoppling, ingen älskare som konsumerar min tid, ingen stressig glamour, ingen suspens
att hålla er hängande i.

För den som undrar liknar mina veckor varandra till den grad att endast de skiftade årstiderna förmår mig skilja dem åt. Veckor som för stunden kantas av en sällan upplevd pariskyla, morgonens tunna florsockerhinna på metrostationens trappsteg, immiga andetag under terassernas glödande infravärme.
Men som snart, nästintill omärkbart, kommer övergå i en trevande vårsol som flyter på Seines mörkgröna vattenyta, precis där metron korsar floden vid finansministeriet. Några plötsliga blekrosa kronblad vid Rue Ecole de Polytechnique.
Och så en dag någon som öppnar ett fönster i klassrummet.

I allt annat är de sig lika.
Och samtidigt.

Jag har nog aldrig känt mig så upprymd över en sådan vardagslunk. Har aldrig varit mer hängiven mitt egna cause, aldrig mindre dragen till det parisprofana, till det nebulösa i tillvaron. Aldrig så målinriktad och aldrig så koncentrerad. Så som jag så många gånger sett andra uppträda: förlorade i teorier långt bortom vardagen.
Deras ändamål likt hägringar i fjärran.

Jag har sedan länge undrat när den stunden skulle komma för mig.

Välkommen.

So che è successo già che altri già si amarano non è una novità

L'écume des jours

Det är förmodligen ingenting att oroa sig över.
Inte ens något att tänka på.
Det är på sin höjd en skär parentes under en ständigt svårmodigare parishimmel.
Som mest lite sockervadd att träda varsamt över.
Det är som det är,
med dagarnas skum.

Goodmorning Tuesday

Tuesdays, but not with Morrie

Jag kan inte skriva om detta, lika lite som jag kan skriva om saknaden till min familj eller allt det som med tiden gått förlorat.
Det finns det man inte kan skriva om.

Det märkliga jag nu känner har ingen plats här - har ingen plats i min välordnade tillvaro.
Det märkliga jag nu känner tvingas jag försluta i mina tisdagar.
För vad skulle jag göra om detta en dag spillde över - rann in i mina onsdagar, flöt ut över mina söndagsmorgonar?

Om det märkliga en dag fanns kvar där, som ett tilltagande fladder i bröstet, fast det inte längre var tisdag.

Den dagen vet jag ingen råd.