One for the road

Det finns ingen mytisk bakom dessa sporadiska bloggtystnader.

Inget hemligt liv som det vore opassande att skriva om här, inga långa resor till primitiva platser utan uppkoppling, ingen älskare som konsumerar min tid, ingen stressig glamour, ingen suspens
att hålla er hängande i.

För den som undrar liknar mina veckor varandra till den grad att endast de skiftade årstiderna förmår mig skilja dem åt. Veckor som för stunden kantas av en sällan upplevd pariskyla, morgonens tunna florsockerhinna på metrostationens trappsteg, immiga andetag under terassernas glödande infravärme.
Men som snart, nästintill omärkbart, kommer övergå i en trevande vårsol som flyter på Seines mörkgröna vattenyta, precis där metron korsar floden vid finansministeriet. Några plötsliga blekrosa kronblad vid Rue Ecole de Polytechnique.
Och så en dag någon som öppnar ett fönster i klassrummet.

I allt annat är de sig lika.
Och samtidigt.

Jag har nog aldrig känt mig så upprymd över en sådan vardagslunk. Har aldrig varit mer hängiven mitt egna cause, aldrig mindre dragen till det parisprofana, till det nebulösa i tillvaron. Aldrig så målinriktad och aldrig så koncentrerad. Så som jag så många gånger sett andra uppträda: förlorade i teorier långt bortom vardagen.
Deras ändamål likt hägringar i fjärran.

Jag har sedan länge undrat när den stunden skulle komma för mig.

Välkommen.