Det tycks mig förunderligt att denna essentiella video inte fått sin rättmätiga plats för länge sedan.
lördag 28 november 2009
På tal om Paris och Manhattan
- Jag älskar Frankrike och det det franska språket, ty jag hörde en Celine Dion-låt och föll i omedelbar och irreversibel kärlek.
Nej, ett alldeles för pinsamt erkännande. Jag provar någonting annat:
- Jag älskar Frankrike och det franska språket, ty jag läste en bok om en parisisk eremit som samlar kasettband, röker Nînas och har en förkärlek till köer.
Nej, fullständigt obegripligt. Jag börjar om:
- Jag älskar Frankrike, i synnerhet Paris, ty detta land har allt man kan önska, och utöver detta 365 sorters ost.
Nej, ett felaktigt påstående, och jag är inte ens så förtjust i ost. Låt mig prova med detta:
- Jag älskar Paris. Om jag söker tillräckligt djupt bland de regler som styr min tillvaro är detta det enda axiom som dyker upp....
Fast det är ju direkt plagiat. Kanske:
- Min vänner, känner ni till ordet frankofil?...
Det verkar som om jag ska hålla föredrag i fyra olika franskklasser, förklarandes varför jag älskar Frankrike, Paris och det franska språket.
Men hur genomför man en sådan sak?
Hur förklarar man för andra någonting man inte förmår förklara för sig själv?
Hur inleder man ett sådant påstående?
Kan man få lite hjälp, Woody Allen?
Samedi soir sur la terre
Det finns en lördag i Paris, jag vet att den pågår utanför fönstret, på andra sidan smidesgallret, över innergården, bortom nästa byggnad, bortåt de stora boulevarderna. Jag vet att någonstans ljuder musik, att där trängs glas av porlande champagne och stillastående vin, att där glittrar någonting nere i 16:e arrondissementet, att höga klackar nöter trottoarerna, att stolar dras ut, porslinet skramlar, sniglar tillagas, bröd bryts, regn faller, regn upphör, metro efter metro efter metro.....
Jag har sex böcker att läsa, tre brev att skriva, två böcker att författa.
Jag har fyra koppar kallnat kaffe på bordet framför mig, som vore det omöjligt att återanvända samma kopp.
Jag har fyra svarta klänningar som inte får se lördagsnattens ljus.
Jag har fyra inspelade meddelanden från någon som insisterar.
Jag har fyra hundra gram färglada M & M's som unika sällskap.
Och Borta med vinden varar i fyra timmar.
Jag har sex böcker att läsa, tre brev att skriva, två böcker att författa.
Jag har fyra koppar kallnat kaffe på bordet framför mig, som vore det omöjligt att återanvända samma kopp.
Jag har fyra svarta klänningar som inte får se lördagsnattens ljus.
Jag har fyra inspelade meddelanden från någon som insisterar.
Jag har fyra hundra gram färglada M & M's som unika sällskap.
Och Borta med vinden varar i fyra timmar.
- I think this could be the begining of a beautiful friendship
Igår vandrade jag och Frida längs Champs-Elysées.
Sen eftermiddag, släckt sol, tända träd.
Det var innan Jacques-Brel föreställning på Thêatre Dejazet. Innan invigningen av The Horseman. Innan orientalfesten vid Kanal St-Martin.
I en timme som tvekar mellan ljus och mörker, mellan dag och kväll.
Då postade jag mitt andra brev till Philippe Delerm, som tack för fortsättningen på historien.
Som om det inte räckte att knacka på hans dörr, gästa hans salong, äta hans pepparkakor, erbjudas hans böcker, mottaga hans meddelande.
För jag vill ha mer av denne man.
Sen eftermiddag, släckt sol, tända träd.
Det var innan Jacques-Brel föreställning på Thêatre Dejazet. Innan invigningen av The Horseman. Innan orientalfesten vid Kanal St-Martin.
I en timme som tvekar mellan ljus och mörker, mellan dag och kväll.
Då postade jag mitt andra brev till Philippe Delerm, som tack för fortsättningen på historien.
Som om det inte räckte att knacka på hans dörr, gästa hans salong, äta hans pepparkakor, erbjudas hans böcker, mottaga hans meddelande.
För jag vill ha mer av denne man.
Jag vill ha hans tid, hans tankar, hans ord och hans magi.
Jag vill ha hans vänskap.
Jag vill ha hans vänskap.
(Naturligtvis vill jag även ha hans son, men det är en annan historia.)
Vad kvinnor vill ha
Önskelista 2009. Kosekvent och leveransklar.
Bokhora
Det handlar om böcker.
Om böcker som staplas mot svindlande höjder, tills golvplankorna krackelerar under historiernas tyngd. Om mosaiker av bokryggar som deltar i dekoren, blir dekoren, styr dekoren. Likt vinflaskor som lagras eller uppradas i den italienska trattorians dunkla sken.
Det handlar om två oförenliga känslor, som gör skillnad på böcker och böcker likt folk och folk.
Den ena känslan är den nya bokens förförelse. Sidorna som bjuder motstånd, som knarrar vid den första handens vändning. Som doftar ingenting annat än bokens essens: papper och tryck. Inte ett enda fingeravtryck.
Man tror sig vara den första att någonsin läsa historien, man är varsam, man har betalt ett högt pris för denna perfektion. Framförallt inte spilla kaffe. Framförallt inte vecka hörnen. Framförallt läsa ord för ord, som vore historien lika ny som boken självt.
Det är någonting vulgärt med den nya boken. Någonting possesivt i ens sätt att röra vid den, att tala om den, att njuta av den. Man har letat upp den själv, bestämt sig för just den, avskrivit alla övriga omslag och baksidetexter som ovärdiga. Man vet att den är lite för dyr, men man betalar för att bli den förste, för man är säker på sitt val, för man väljer sina böcker likt man väljer sin dekor likt man väljer sitt liv.
Men med den andra boken.
Man vet att man inte är den första - Gud vet hur många som föregått en själv.
Den andra boken är den man finner utanför Shakespeare & CO, i källaren på Helsingborgs bokantikvariat, längs Portobello Road i London, eller i de väldiga boklådorna längs Rue St-Michel, från vilka man aldrig återvänder utan mindre än ett tiotal böcker, förbryllad över hur någonting så värdefullt kan kosta en sjundedels kaffe.
Man är aldrig säker på de böcker man återvänder med. En titel fångade plötsligt ens uppmärksamhet - Le mémoire d'un printemps, Sunlight on the window panes . Baksidetexten var obefintlig eller orelevant, sidorna veckade, kaffebefläckade. Man går hem och man fortsätter att bygga uppåt. Staplar de bleknande bokryggarna på de bländande nya, flyttar varsamt om i bokhyllan och låter två fenomen integreras med varandra.
Den andra boken är inte din, ty du har inte funnit den, den har funnit dig. Du hade inga intentioner, inga begär, inga förväntningar. Den stod där eller låg där, likt ett förslag, utbjudandes, inbjudandes.
Den andra boken bär ärr från sitt förflutna; från alla de väskor den slitit upp ur, från de regn som fallit på dess sidor, från en hand som för häftigt vänt blad - från någonting obestämt som fallit av skeden den andra handen höll.
Men de bästa ärren är de av svart eller blått bläck i marginalerna. Understryckningar. Kommentarer. Referenser. Utropstecken eller frågetecken. Reaktion och respons. Den andra boken berättar två historier - den senare skriven av våldgästande författare. På pärmens insida: From Stéphanie to Lily, in memory of all we've shared. Chicago, 25 November 1972.
För den andra boken visar man ömhet och respekt. Du äger den lika lite - lika mycket - som alla de som föregått. Den historia du läser har lästs av någon annan, och på var rad vet du att din läsning kanske inte är den rätta. Den andra boken är förbipasserande i din dekor, den har tillhört någon annans, den kommer inte att förbli.
Ena boken är framtid, den andra förflutet. Den ena oskuld, den andra erfarenhet.
Det finns ingen preferens att tillskriva varken den ena boken eller den andra.
Det är helt enkelt skillnad på böcker och böcker.
À propos detta ämne:
Album - Bokhora
Om böcker som staplas mot svindlande höjder, tills golvplankorna krackelerar under historiernas tyngd. Om mosaiker av bokryggar som deltar i dekoren, blir dekoren, styr dekoren. Likt vinflaskor som lagras eller uppradas i den italienska trattorians dunkla sken.
Det handlar om två oförenliga känslor, som gör skillnad på böcker och böcker likt folk och folk.
Den ena känslan är den nya bokens förförelse. Sidorna som bjuder motstånd, som knarrar vid den första handens vändning. Som doftar ingenting annat än bokens essens: papper och tryck. Inte ett enda fingeravtryck.
Man tror sig vara den första att någonsin läsa historien, man är varsam, man har betalt ett högt pris för denna perfektion. Framförallt inte spilla kaffe. Framförallt inte vecka hörnen. Framförallt läsa ord för ord, som vore historien lika ny som boken självt.
Det är någonting vulgärt med den nya boken. Någonting possesivt i ens sätt att röra vid den, att tala om den, att njuta av den. Man har letat upp den själv, bestämt sig för just den, avskrivit alla övriga omslag och baksidetexter som ovärdiga. Man vet att den är lite för dyr, men man betalar för att bli den förste, för man är säker på sitt val, för man väljer sina böcker likt man väljer sin dekor likt man väljer sitt liv.
Men med den andra boken.
Man vet att man inte är den första - Gud vet hur många som föregått en själv.
Den andra boken är den man finner utanför Shakespeare & CO, i källaren på Helsingborgs bokantikvariat, längs Portobello Road i London, eller i de väldiga boklådorna längs Rue St-Michel, från vilka man aldrig återvänder utan mindre än ett tiotal böcker, förbryllad över hur någonting så värdefullt kan kosta en sjundedels kaffe.
Man är aldrig säker på de böcker man återvänder med. En titel fångade plötsligt ens uppmärksamhet - Le mémoire d'un printemps, Sunlight on the window panes . Baksidetexten var obefintlig eller orelevant, sidorna veckade, kaffebefläckade. Man går hem och man fortsätter att bygga uppåt. Staplar de bleknande bokryggarna på de bländande nya, flyttar varsamt om i bokhyllan och låter två fenomen integreras med varandra.
Den andra boken är inte din, ty du har inte funnit den, den har funnit dig. Du hade inga intentioner, inga begär, inga förväntningar. Den stod där eller låg där, likt ett förslag, utbjudandes, inbjudandes.
Den andra boken bär ärr från sitt förflutna; från alla de väskor den slitit upp ur, från de regn som fallit på dess sidor, från en hand som för häftigt vänt blad - från någonting obestämt som fallit av skeden den andra handen höll.
Men de bästa ärren är de av svart eller blått bläck i marginalerna. Understryckningar. Kommentarer. Referenser. Utropstecken eller frågetecken. Reaktion och respons. Den andra boken berättar två historier - den senare skriven av våldgästande författare. På pärmens insida: From Stéphanie to Lily, in memory of all we've shared. Chicago, 25 November 1972.
För den andra boken visar man ömhet och respekt. Du äger den lika lite - lika mycket - som alla de som föregått. Den historia du läser har lästs av någon annan, och på var rad vet du att din läsning kanske inte är den rätta. Den andra boken är förbipasserande i din dekor, den har tillhört någon annans, den kommer inte att förbli.
Ena boken är framtid, den andra förflutet. Den ena oskuld, den andra erfarenhet.
Det finns ingen preferens att tillskriva varken den ena boken eller den andra.
Det är helt enkelt skillnad på böcker och böcker.
À propos detta ämne:
Album - Bokhora
torsdag 26 november 2009
Vykort från vinterns början
Till den som inte är i Paris,
Den 26:e november faller slutligen temperaturen i Paris och julbelysningen återspeglar sitt glitter i svart billack och dunkla fönster.
Pariserhjulet har åter rests vid Place de la Concorde, julmarknaden kantar Champs Elysées nedre esplanad och granen utanför Notre Dame står halvtom naken, halvtom klädd. Under den passerar stadens flanörer och sveper kapporna tätt om sig, gömmer mun och näsa bakom evighetslånga halsdukar, sluter handen kring muggar av vin chaud eller varmt kaffe, försöker formulera sin kritik av julskyltningen hos Au Bon Marché, och tänker att i år ska allting förberedas i god tid.
Trots det har de gulbruna höstlöven ännu inte släppt taget, elementen är avstängda, uteserveringarna är fullsatta, ett eller annat par amerikanska flippflopps vandrar fortfarande längs trottoarerna och tungan skulle omöjligen fastna vid en lyktstolpe.
Men parisarna känner det på sig.
Om fyra dagar är det vinter.
På La fourmi ailée kan man dricka julte året om, men inte förrän nu kan det rättfärdigas. Under dessa sista hösttimmar som gränsar till vinter, då mörkret stjäl allför snabbt dagen och hela livet blir till kväll, rök ur koppar och andetag, samtal och promenader, vag doft av clementin och tusentals guldljus som strålar i dekoren.
Så mycket återstår att göra under denna månad av väntan. Smaker, dofter, vyer och melodier som ännu förbereds.
Så mycket vinter och jul man kan leva i denna stad, och så mycket som aldrig blir gjort.
För ingenting förbered någonsin i god tid.
Den 26:e november faller slutligen temperaturen i Paris och julbelysningen återspeglar sitt glitter i svart billack och dunkla fönster.
Pariserhjulet har åter rests vid Place de la Concorde, julmarknaden kantar Champs Elysées nedre esplanad och granen utanför Notre Dame står halvtom naken, halvtom klädd. Under den passerar stadens flanörer och sveper kapporna tätt om sig, gömmer mun och näsa bakom evighetslånga halsdukar, sluter handen kring muggar av vin chaud eller varmt kaffe, försöker formulera sin kritik av julskyltningen hos Au Bon Marché, och tänker att i år ska allting förberedas i god tid.
Trots det har de gulbruna höstlöven ännu inte släppt taget, elementen är avstängda, uteserveringarna är fullsatta, ett eller annat par amerikanska flippflopps vandrar fortfarande längs trottoarerna och tungan skulle omöjligen fastna vid en lyktstolpe.
Men parisarna känner det på sig.
Om fyra dagar är det vinter.
På La fourmi ailée kan man dricka julte året om, men inte förrän nu kan det rättfärdigas. Under dessa sista hösttimmar som gränsar till vinter, då mörkret stjäl allför snabbt dagen och hela livet blir till kväll, rök ur koppar och andetag, samtal och promenader, vag doft av clementin och tusentals guldljus som strålar i dekoren.
Så mycket återstår att göra under denna månad av väntan. Smaker, dofter, vyer och melodier som ännu förbereds.
Så mycket vinter och jul man kan leva i denna stad, och så mycket som aldrig blir gjort.
För ingenting förbered någonsin i god tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
LinkWithin
