Sen eftermiddag, släckt sol, tända träd.
Det var innan Jacques-Brel föreställning på Thêatre Dejazet. Innan invigningen av The Horseman. Innan orientalfesten vid Kanal St-Martin.
I en timme som tvekar mellan ljus och mörker, mellan dag och kväll.
Då postade jag mitt andra brev till Philippe Delerm, som tack för fortsättningen på historien.
Som om det inte räckte att knacka på hans dörr, gästa hans salong, äta hans pepparkakor, erbjudas hans böcker, mottaga hans meddelande.
För jag vill ha mer av denne man.
Jag vill ha hans tid, hans tankar, hans ord och hans magi.
Jag vill ha hans vänskap.
Jag vill ha hans vänskap.
(Naturligtvis vill jag även ha hans son, men det är en annan historia.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar