Je m'ennuie

"Vi kom hem sent igen
Berusade
Vi dränkte våra liv i färgade glas
Av blå rädsla, av svart vrede
Vi skrattade, till vi inte längre kunde
Ögonen slutna, håret klistat emot pannan
Likt alla de tankar som klistrar vid klackarna"


Så kan man också skriva poesi på franska.
Översättning av "Je m'ennuie", sjungen av Rose.

Vad hände med paris?

Ingenting hände med staden, allting hände där under dess himmel, längs dess kajer, ovan dess asfalt, under dess bleka novemberljus och dess ihärdiga regn.

Allt som oftast sitter jag på La fourmi ailée där böckerna sträcker sig vertikalt mot en pastellfärgad himmel och julteet påminner om svunna vintrar från norr. Minnen som inte är ens egna, verkligheter som existerar varken där eller här.

Jag sitter där och försöker att skriva. Om vad? Om ingenting av relevans, förutom den poesi som är livet självt, och som livet självt skriver allt för bra för att orden skulle kunna konkurrera.

Men jag vet en vars ord faktiskt kan.
Den franske författaren Philippe Delerm.
Vars böcker jag läser som en idiot. Baklänges och framlänges, längst bak och längs fram i metron, vaken och sovandes, upptäckandes och obegripandes.
Gripen.
Åh, den mannen den lyriken.

Så i hans ära har jag startat en ny blogg. En hyllning till hans huvudkaraktär Monsieur Spitzweg. En anonym och stilla iakttagelse av det Parisliv som pågår utanför, som aldrig kan bli ens eget, som förblir en vidunderlig dekor av längtan och törst.
http://monsieurspitzweg.blogspot.com

Och med denna video lämnar jag er.

Découvrez Philippe Delerm publie "Quelque chose en lui de Bartleby" sur Culturebox !

Samtidigt i Paris

Några meter framför mig, mellan den blåflagnande smidesgrinden och den vita volvon av årsmodell -93, vajar en björks sköra blad lojt i vindarna. De som blåser in från väster och söder, från Öresund och Östersjön, möts för att trasslas ihop i luften och får den jordgubbsmönstrad vaxduken att oupphörligen vika ut och ihop sig över bordet. Kaffet står uppslaget och ljummet i en före detta syltburk. Vaniljyoughurt, hallon och havregryn har blandats i blommig porslinskål och förtärs långsamt i en utdragen frukost, i en till synes ändlös morgon. Det är inte varmt, men inte heller är det kallt. Och varken sol eller moln i dekoren; bara en fjäderlätt slöja som lämnar himmeln bländande färglös och dagen ouförutsägbar.

Jag sitter på en altan i Skanör och här finns ingenting. Inga boulevarder som rusar förbi eller sirener som skyndar i fjärran. Inga mäktiga ståltorn så långt ögat når, och inga gestikuleringar andra än en lätt handrörelse som viftar bort flugan från morgontidnigen. Här råder stillheten, tidlösheten och självklarheten. Ingenting är svårare - ingenting är viktigare - än huruvida potatisen skall kokas eller bakas till middagen.

Men samtidigt i Paris.
Jag föreställer mig hur stadens ringvägar ligger nötta och glödheta under den nakna augustisolen och den tunga söndagstrafiken som letar sin väg tillbaka till Paris. Alla dessa bilar som färdats längs Bretagnes och Normandies kuststräckor eller löst upp i Provences hav av lilblå lavendel. Jag föreställer mig hur vissa nu återvänder, ett par veckor innan La grande rentrée, i saknaden av den tidiga morgonens underjordiska bilköer mellan Hallarna och St-Germain. Eller ljuset som reser sig ovan den långa, branta Rue de Belleville och kastar sitt bleka, tidiga ljus över Eiffeltornet som vaknar långt i fjärran. Och hur den halvt lyckligt gifta affärsmannen bakom ratten redan börjat drömma om måndagsmorgonens ljusbruna café creme och doften av de nygräddade croissanternas degiga innanmäte.

Det spelar ingen roll var jag befinner mig i världen, jag kan aldrig sluta att föreställa mig samtidigt i Paris.
Till och med i Paris önskar jag att jag vore där.

På tal om Boccelli

Att ta upp Andrea Boccelli häromdagen var lite av en chansning. Man vet aldrig hur folk reagerar när så känsliga ämnen berörs. Men ni kan härmed glömma vad jag då sade - och vad jag någonsin sagt - om denne halvt avdankade, halvt poppiga operasångare. 

Ty jag har funnit någon annan. 

Hans namn är Gianluca Ginoble, han är fjorton år och deltagare i italienska Ti lascio una canzone. 

Ja, även jag har snyftat hysteriskt till såväl Susan Boyle som Paul Potts i Britain's got Talent, men det där är historia nu. Ingen annan än Gianluca är längre värd min uppmärksamhet. 

Och om jag någonsin får en son ska han kunna sjunga precis sådär. 

Annars kan det va så. 

Shakespeare As You Like It

När jag åkte till London hade jag för ambition att gå och se En Midsommarnattsdröm på Shakespeares Le Globe. Naturligtvis var biljetterna slutsålda - kanske för att bokningsförsöket utspelade sig två och en halv dag innan tänkt föreställning. Som kompensation för denna förlust besökte vi trots allt utsidan av Le Globe, eller rättare sagt souvenirshoppen, vilken ni förstår utgjorde en sällsam lockelse på min turistiska sida. 

Jag studerade var pinal; vart vykort, förkläde, pillerburk, anteckningsblock, kulspetspenna, kortlek, fickspegel och tygkasse innan jag - i ren frustration över såväl utebliven pjäs som de diverse attiraljernas meningslöshet - beslutsamt betalade sju pund för en lingonochsmjölk-färgad mugg med texten All the world's a stage. 

Aldrig tidigare har jag köpt en mugg. Och sannolikheten att vansinneshandlingen skulle upprepas är närmast obefintlig. Men trots detta dricker jag nu en sen kvällskaffe ur nämnde mugg, och känner mig märkligt contente. Måhända befinner jag mig ett steg längre ifrån min anti-turistiska religion, men å andra sidan så mycket närmre min Gud: Shakespeare...

Monsieur Spitzwegs syn på saken

Det är svårt att befinna sig i Paris den 29 Juli utan att prata om tomheten. Om fönster, stolar och parkeringsplatser som gapar tomma och övergivna. Om luften som är klar, hög, stillastående - nästintill lantlig. Om hur doften av kaffe och nygräddad croissant försvann bort med parisarna, försvann till kusterna, till La Baule eller Deauville. 

Och det är svårt att inte nämna tystnaden. Hur morgonens högljudda symfoni reducerats till en enda upprörd leverantör som gormar liksom i brist på annat tumult, eller hur våra steg ekar under de väldiga valven i metrons underjordiska labyrinter. 

Nej, jag tycker inte om Paris i den årstid som råder. Så jag flyr staden, medveten om Monsieur Spitzwegs missnöjda blick som på avstånd betraktar mina steg. 

"Monsieur Spitzweg tycker inte om semesterperioden. I mitten av juli försvinner trafiken från Rue Marcadet, det finns gott om parkeringsplatser längs trottoarerna och det uppstår liksom luckor i bullret, hetsen och allt det som är Paris. Färre ungar ute på torget. Madame Bornand reser till Auvergne. Symboliken är katastrofal. Varför skall man fly Paris? Arnold har bara valt en sak i livet: han valde Paris. Om Paris inte längre lockar är Paris inte längre all längtans mitt, det vore att skymfa staden."

Det hade regnat hela söndagen - Philippe Delerm

En vit dam och andra små njutningar

Samma dag jag flyttade in hos I påbörjades en totalomvandling. Från en vår som karaktäriserats av öl i solskenet, ofattbart stora nutellaburkar i skafferiet, nattliga ost -och champignoncrêpes, upptäckten av vit choklad och inte minst obegränsat med Amorinoglass, fick sensommaren en plötslig smak av stekta grönsaker, fruktsallader, vitt vin, knäckebröd och havregryn. Och av joggingturer i skymningen eller diverse spektakulära övningar i den sena eftermiddagens svalka.

Allting har hitintills pågått under lugna, högst kontrollerade former. Ingen har hyperventilerat. Ingen har fått oväntade vredesutbrott eller panikslaget och skamset gömt tomt godispapper mellan soffdynorna. Inte ens det faktum att jag häromdagen såg Chocolat, och att jag nu sitter i fönstret och läser uppföljaren Karamellskorna - i vilken den vaniljdoftande chokladen tycks rinna ut från mellan raderna - har fått mig att hissa vit flagg. 

Men. En text likt ovan måste alltid leda till ett men - annars hade den inte varit av intresse. Men det finns någonting så litet, så enkelt, så till synes alldagligt och oansenligt, som med ens hade fått mig fullkomligt irrationell. Une Dame Blanche. 

Det är så grundläggande att det är löjligt. En kula vaniljglass, en klick vispgrädde och några penselstreck chokladsås. Varken mer eller mindre. Som en barnlek. Som en 4-årings födelsedagskalas. 

Jag hade kunnat drömma om extravagans. Om vit mocka, romtryfflar, chilirutor, citonparfaiter, pistaschmacarons och mille-feuilles. Men dess pretentioner lockar mig inte det minsta. Det enda som nu skulle få mig på fall är det underbara hos en Dame Blanche. Och det underbara är det enkla.