Allt som oftast sitter jag på La fourmi ailée där böckerna sträcker sig vertikalt mot en pastellfärgad himmel och julteet påminner om svunna vintrar från norr. Minnen som inte är ens egna, verkligheter som existerar varken där eller här.
Jag sitter där och försöker att skriva. Om vad? Om ingenting av relevans, förutom den poesi som är livet självt, och som livet självt skriver allt för bra för att orden skulle kunna konkurrera.
Men jag vet en vars ord faktiskt kan.
Den franske författaren Philippe Delerm.
Vars böcker jag läser som en idiot. Baklänges och framlänges, längst bak och längs fram i metron, vaken och sovandes, upptäckandes och obegripandes.
Gripen.
Åh, den mannen den lyriken.
Så i hans ära har jag startat en ny blogg. En hyllning till hans huvudkaraktär Monsieur Spitzweg. En anonym och stilla iakttagelse av det Parisliv som pågår utanför, som aldrig kan bli ens eget, som förblir en vidunderlig dekor av längtan och törst.
http://monsieurspitzweg.blogspot.com
Och med denna video lämnar jag er.
äntligen. du är tillbaka.
SvaraRaderajag tänker på dig ibland må du tro. mellan malmös betonghus och dess betongfärgade himmel vandrar jag allt som oftast och inte sällan funderar jag över paris.
mår du bra? är du glad?
vackraste hälsningar
andrea