Ma philosophie

The truth about Paris

På spaning efter den tid som flytt - del 1001

Igår var det den tionde oktober år tvåtusentio.
Och någon gång under dagen var klockan tio minuter och tio sekunder över tio.

10/10/10 10:10:10

Sånt förändrar ju såklart ingenting, det är futiliteter i ordets absoluta essens, men man kan ju inte hjälpa att önska att man tänkt på det i stunden.


Istället för att inse det den 11:e.

Se c'è ancora un minuto di sole meglio spenderlo con te

Höstkrisp / Skolväg

I mitt nästa liv...

Jag befinner mig i ett liv som jag inte är säkert på att jag valt, och som jag inte känner igen från det liv jag hade föreställt mig.

Framför mig såg jag alla dessa böcker överallt - att vara en sådan som inte radar upp dem i bokhyllor, men istället travar dem i högar på golvet, staplade till svindlande höjder, böcker som tallriksunderlägg, som bord, som stolar som sängar som väggar.

Ett gammalt hus, ett dunkelt ljus.

Alltid skulle det lukta något långkok från köket (fastän mina kulinariska begränsningar inte låter mig namnge något sådant långkok) och från rummet bredvid skulle höras pianomusik, och alltid skulle vi lyssna på radio och diskutera kultur och andra väsentligheter, och oljemålningar skulle där finnas, bredvid tidningsurkklipp och andra trevligheter man kan klistra upp på väggarna.
Och stearinljus runt badkarskanten och gott vin i vackra glas - aldrig matchande porslin - och fantastiskt intressanta middagar skulle det bjudas på, härifrån till evigheten.

Med vem tror jag att detta liv ska levas?

Dekoren kan jag kanske åtstadkomma - så hjälp mig tiden och enträgenheten - men mannen...mannen?
Inte kan jag åstadkomma honom.

Aldrig att jag får Y till att sitta still i en fåtölj och röka pipa.

Att jag passerar vid sidan av detta liv -
att jag måste älska honom till vansinne.
Det är vansinne.

La nostalgie

Jag vet inte om det är meningen att vi 80-talister ska vara stolta över vårt årtiondes kulturarv.