Jag är kluven, itudelad.
Å ena sidan undrar jag varthän min tid svävar iväg, varför jag inte lyckas binda ner den i ord och meningar, varför livets dagar rinner som sand genom timglaset. Å andra sidan kanske jag har fel. En roman slutläst. Sju noveller. Ny roman påbörjad. Ännu ett brev författat och frankerat. Shakespeare and Company mailade. Parisportalen mailad. Ytterligare några jobb sökta, åtskilliga bloggposter skrivna och i huvudet tar en ny artikel form.
Men resultatet ter sig så menlöst, så helt utan substans.
Virtuella ord på virtuella papper.
Jag har inte byggt en skyskrapa, en bil eller ens en snögubbe.
Jag har heller inte byggt en skyskrapa av konterade fakturor som jag förnöjt och tillbakalutad kan beundra från en kontorsstol i svart skinn. Det står ingen här bredvid mig och tackar för att jag räddat hans liv. Jag har inte målat några tavlor, tråcklat ihop några kreationer eller stampat några druvor som jag sedan tappat på flaska.
Alla dessa timmar - dessa tre hela dagar - och resultatet är ett par e-mail under rubriken skickat, ett par böcker färre i att läsa -högen och ytterligare några diffusa idéer som kommer att hålla mig vaken också denna natt.
Men som jag älskar det jag knappt ens håller på med.
Franska in- och utsikter.
måndag 30 november 2009
The last time I saw Paris
Det var i lördagens mycket tidiga timme, med morgonen runt hörnet, på väg mot min säng. Det var sextiotre timmar sedan, lika många kaffe delat på fyra sedan, oräkneliga regndroppar sedan.
Jag vet att det regnar över staden, ty jag sträckte just ut handen genom det smidesgaller som omsluter mitt fönster och kände lite av Paris väta landa på min nakna hud.
Jag vet att det regnar, för ljudet av vattnets fall blandas med det av pianomusik från andra våningen.
Paris har inte upphört - kommer aldrig att upphöra - det är bara man själv som är där eller ej.
Behovet av Paris kan tes underligt, ska man ändå bara sitta skrivandes innanför slutna fönster och betongfasader.
Vad spelar det då för roll om det är stora boulevarder eller vidsträckta åkrar som sker där utanför?
Men det spelar roll. Ingenting spelar någonsin inte någon roll - det vore att förneka sig själv. Vad som spelar roll är insikten om vad som pågår samtidigt bortom innergården. Vad som spelar roll är möjligheten att i just denna stund befinna sig på Shakespeare and Company's måndagliga poesiläsning. Att i alla hast måla läpparna röda, leta fram pumpsen och bli ett med kvällen.
Eiffeltornet har inte gått någonstans, det står där det till synes alltid har stått, vinterklätt och jullysande, troget staden, troget mig - skulle jag ge mig ut för att betrakta det. Och under bron Mirabeau flyter Seine. På Chartier skyndar de västprydda servitörerna, i Pariserhjulet snurras turisterna runt, runt.
Hade jag befunnit mig någonannanstans, där intet annat pågick utanför fasaden än vidsträckta åkrar, skulle mitt hjärta med all sannolikhet brista i avsaknad av en möjlig måndagskväll i Paris.
Jag vet att det regnar över staden, ty jag sträckte just ut handen genom det smidesgaller som omsluter mitt fönster och kände lite av Paris väta landa på min nakna hud.
Jag vet att det regnar, för ljudet av vattnets fall blandas med det av pianomusik från andra våningen.
Paris har inte upphört - kommer aldrig att upphöra - det är bara man själv som är där eller ej.
Behovet av Paris kan tes underligt, ska man ändå bara sitta skrivandes innanför slutna fönster och betongfasader.
Vad spelar det då för roll om det är stora boulevarder eller vidsträckta åkrar som sker där utanför?
Men det spelar roll. Ingenting spelar någonsin inte någon roll - det vore att förneka sig själv. Vad som spelar roll är insikten om vad som pågår samtidigt bortom innergården. Vad som spelar roll är möjligheten att i just denna stund befinna sig på Shakespeare and Company's måndagliga poesiläsning. Att i alla hast måla läpparna röda, leta fram pumpsen och bli ett med kvällen.
Eiffeltornet har inte gått någonstans, det står där det till synes alltid har stått, vinterklätt och jullysande, troget staden, troget mig - skulle jag ge mig ut för att betrakta det. Och under bron Mirabeau flyter Seine. På Chartier skyndar de västprydda servitörerna, i Pariserhjulet snurras turisterna runt, runt.
Hade jag befunnit mig någonannanstans, där intet annat pågick utanför fasaden än vidsträckta åkrar, skulle mitt hjärta med all sannolikhet brista i avsaknad av en möjlig måndagskväll i Paris.
söndag 29 november 2009
Thunder only happens when it's raining
La Spezia, 13/9 2009
Sommaren är i uppror. Stormen tog oss bokstavligen på sängen i en mycket tidig morgontimme, och mellan fönsterluckornas springor såg jag blixtarna glittra utan avsikt att upphöra.
Vår korta tid under solen hade redan fått regnet att falla i glömska, och jag vaknade desorienterad och desillusionerad, som vore jag redan någon annan stans, som hade den efterlängtade sommaren redan gått förlorad.
Klarvaken studerade jag insidan av taket medan natten exploderade över staden, byarna och havet - likgiltig inför min rädsla och sömnlöshet. Jag tänkte på de italienska lakanen och strumporna vilka imorgon skulle hänga genomvåta utanför fönsterna ovan trottoarerna.
Mer än så hinner man ändå inte tänka när man ligger i en hotellsäng i La Spezia och kontemplerar insidan av taket. Det blir nämligen ganska långtråkigt, och lika snabbt som man väckts somnar man.
Klarvaken studerade jag insidan av taket medan natten exploderade över staden, byarna och havet - likgiltig inför min rädsla och sömnlöshet. Jag tänkte på de italienska lakanen och strumporna vilka imorgon skulle hänga genomvåta utanför fönsterna ovan trottoarerna.
Jag tänkte att kanske hade blixten träffat någonstans uppe bland bergen, och att i just denna stund stod den torra vegetationen i flammor som spred sin rök uppåt den åskande natthimmeln.
Jag tänkte på ett förgånget åskväder - det enda jag upplevt utan rädsla - en spektakulär föreställning som blixtrade i rött och lila ovan Montparnasstornet och som jag betraktade en tidig natt från mitt sovrumsfönster i Belleville.
Jag tänkte att den kvällen reste sig det annars så fula Montparnasstornet dramatiskt vackert nere i femtonde arrondissementet, liksom ville det utmana naturens nyckfullhet.
Jag tänkte att den kvällen reste sig det annars så fula Montparnasstornet dramatiskt vackert nere i femtonde arrondissementet, liksom ville det utmana naturens nyckfullhet.
Jag tänkte att i nästa parisliv skulle jag uppskatta tornet mer, i nästa parisliv skulle jag bosätta mig långt där nere på andra sidan floden, just där det blixtrade så förundrande.
Mer än så hinner man ändå inte tänka när man ligger i en hotellsäng i La Spezia och kontemplerar insidan av taket. Det blir nämligen ganska långtråkigt, och lika snabbt som man väckts somnar man.
Till Frida från Italien
Corniglia, 16/9 2009
Så tänkte jag att det var en underlig tanke, att under sex veckor och otaliga destinationer skriva endast ett enda vykort till denna vackraste av vänner.
Köpo jag så detta kort och fann sedan ett blekgult träbord placerat under ett tak av täta vinrankor, varifrån jag betraktade horisontlinjen ljusna bortom havet. Bakom mig klättrade fasader i ljusrosa och ockra, magenta och saffran. Framför mig placerades en gräddtoppad kaffekopp med vilken jag värmde mig och förlikade mig med att hösten hunnit ifatt oss här i nordvästra Italien. Sommaren hade vi redan levt i Lecco och Belagio, Piacenza och Parma, och måhända väntade den på oss i Genua redan ikväll.
Men just nu duggregnade det över Corniglia och jag drack kaffe vid ett blekgult bord och betraktade horisonten tveka i fjärran.
Clara voro försvunnen uppåt bergsväggarnas stigar, intrasslad bland dess oräkneliga nyanser av grönt. Men icke känno jag mig ensam, ty en grupp om arderton regnställs-klädda svenskar omringade mig och kastade nyfikna blickar på min blå Stig Claesson-bok.
De hälsar alla så hjärtligt.
Caroline
Något med den där Bodil
Så fantastiskt det är!
Jag bläddrar kors och tvärs i Bodils (b)loggböcker, förtjusas, förundras och förstår.
Jag förstår henne så väl att jag understundom vill lyfta luren, slå numret till ett regnigt Finistère och föreslå en kopp kaffe så att vi kan tala ut om saken.
Vi kan inte skriva - varken Bodil eller jag. Inte här och inte där, inte det här och inte det där. Varken i vårt egna språks hemland eller i vårt älskade Frankrike. Hon kan inte skriva vid världens ände och jag kan inte skriva i dess mitt.
Naturligtvis skriver vi, men det liknar allt som oftast ingenting, och på var fjärde rad påpekar vi vår oföretagsamhet, vår brist på produktivitet, vår oförmåga att författa. Vi loggar och bloggar för det är enkelt och ofarligt; i den virtuella världen kan man möblera om bland texter, möblera om inom texter, man kan vända på saken, ångra sig, ta tillbaka vad man sagt. Där finns alla de knappar som verkligheten saknar.
Vi kan inte skriva i verkligheten, Bodil och jag. Vi kan inte skriva i allmänhet och vi kan i synnerhet inte skriva linjärt. En bok från början till slut - sida ett till hundra - tycks oss båda en befängd idé. Man måste skriva vad man skriver när man skriver det, på vilken sida en mening hör hemma vet man inte förrän i efterhand. Vi är fragmentariska, Bodil och jag. Liksom livet självt. Att frysa fragment och bygga kollage av dem, det är kanske vår gemensamma ambition, den vi själva inte kommit underfund med.
Vi är antikronologiska och kanske till och med antilogiska.
Poesi är inte logiskt. Hade vi velat skriva logik hade vi blivit mattematiker.
Vi vill skriva poesi och har blivit fega bloggare. Instängda inom oss förblir alla de storslagna romaner vi skrivit om och om igen, alla de tusen inledningar utan fortsättning - än mindre avslut. De magnifika meningar som skulle citeras långt efter att vi själva försvunnit.
Visst hade vi kunnat skriva dem, gjort det med bravur, blivit kritikerrosade och kultförklarade. Men istället petar Bodil i sina rabatter och tittar på fotbolls-VM, sedan skriver hon att hon petat i sina rabatter och tittat på fotbolls-VM. Istället dricker jag kaffe och läser Bodil Malmsten, sedan skriver jag att jag druckit kaffe och läst Bodil Malmsten, och att jag - liksom hon - konstaterat min fullständiga oförmåga att skriva.
Men sedan, och ganska plötsligt, faller blicken på Bodils bok som ligger uppslagen på bordet. Och en berusande tanke slår mig:
Bodils fragmentariska stil, hennes antikronologi och antilogik, hennes oforcerade poesi och hennes fullständiga oförmåga att författa har gjort henne kritikerrosad och kultförklarad.
När jag läser Kom och hälsa på mig om tusen år läser jag en tryckt blogg som på var fjärde rad förnekar sin egen existens med orden "Jag skriver inte. Jag kan inte skriva".
Och det känns förbryllande motsägelsefullt, förtjusande bekant.
Och det framkallar den farligt svindlande tanke att också ens egen blogg skulle kunna förflyttas till den verklighet i vilken varken jag eller Bodil förmår skriva.
Det platta land som är mitt
Med Nordsjön som sista ödemark
Och vågor av sanddynor
för att stannar vågorna
Och de svaga klippor
som tidvattnet övervinner
och vars hjärta förblir
hos lågvattnet för alltid
Med oändligt många dimmor
som komma skall
Med västanvinden
lyssna hur den håller fast
det platta land
som är mitt
Med katedraler som enda berg
och svarta kyrkklockor
som pålar av olja*
Där djävular av sten
plockar ner molnen
Med dagarnas ström
som enda resa
Och regnets stigar
som enda godkväll
Med östanvinden -
lyssna till den önska sig
det platta land
som är mitt
Med en himmel så låg
att en kanal förvillat bort sig
Med en himmel så låg
att den bringar ödmjukhet
Med en himmel så grå
att en kanal har hängt sig
Med en himmel så grå
att man tvingas förlåta den
Med nordanvinden
som kommer för att slita sig sönder
Med nordanvinden
lyssna till hur den bräcker
det platta land
som är mitt
Med Italien som för ner Schelde
Med Frida den blonda
när hon blir till Margot
När novembers söner
återvänder till oss i maj
När slätten ryker
och darrar under juli
När vinden är av skratt
när vinden är av vete
När vinden kommer från syd
lyssna till hur den sjunger
om det platta land
som är mitt
I väntan på längre baguetter
Det finns ingenting som är nuet. Det är en omöjlighet - om än en oändligt vacker sådan - att föreställa sig existensen; kroppen, känslorna, tankarna - alla sinnen på en och samma gång - befinna sig geografiskt och spirituellt på en och samma plats, i ett och samma ögonblick.
Jag är inte i detta rum, inte på riktigt, inte egentligen.
Att bara vara det man just nu andas in och ut.
Tanken är sagolikt vackert, men saga är ordet.
Jag kan tyckas vara här, med mitt heta rykande kaffeglas och min huvudvärk framkallad av för mycket skärmljusexponering. Att vara söndagen den 29 november, klockan 18.34, sittandes på sängen i 85 graders vinkel, med en vag löksmak av eftermiddagens sallad resterande i munnen.
Istället är jag flytande, svävandes, försvinnandes och återvändandes.
Jag är kommande tisdags anställningintervju: är redan nervositeten, sökande efter det rätta franska ord som alltid är fel i kontexten, jag är redan försenad.
Jag är redan på en buss till Sverige, är redan en morgon i pappas kök, är fortfarande den julklappsträngtan jag var i en svunnen barndom.
Jag är inte i detta rum, inte på riktigt, inte egentligen.
Jag är någonstans mellan raderna i en Bodil Malmsten-bok, är någonstans i Finistère, eller vid någon annan av jordens ändar. Jag är Madeleinekakan doppad i lindblomste. Är i mitt eget, ett fiktivt, eller någon annans förflutna. Mitt egentliga jag kanske står staty lite varstans, om jag bara hade ögon att se med.
Jag är redan publicerad, eller rynkig och gråtandes vid en framtidens substanslösa dator - där man ropar ut romaner i tomma intet och en läderbunden förstaupplaga poppar upp ur brödrosten - tänkandes att jag fortfarande har tiden på min sida.
Ingen har tiden på sin sida. Tiden tar inte parti. Den bara är, här och nu, där vi själva inte förmår vara.
Allting jag gör är i väntan på någonting annat. På Godot eller Ondot.
- Vad väntar du på, Caroline? Frågar någon mig. Väntar du på bättre tider?
- Nej, svarar jag. Jag väntar på vad alla fransmän väntar på. Jag väntar på längre baguetter.
Den ouppnåeliga drömmen
Det är söndag - det blir alltid söndag.
Från mitt rum på bottenvåningen är himmeln utom synhåll, men de grå regnskyarna sänker sin färglöshet ner över innergården och vittnar om dagens råa kyla. Det är en av dess söndagar som redan gått om intet då man vaknar upp. Det doftar kaffe ifrån köket, men det är eftermiddagens kaffe, den stundande kvällningens värme som sprider sig. Ännu finns det saker man skulle kunna göra; adventsmässan man föreställt sig, glögg och pepparkakor, promenad under kall, hög luft, te i plastmugg längs någon av kajerna.
Men jag förblir. I värme och dunkel, i sällskap med böcker och dator.
För jag måste göra detta.
Jag måste lyckas, denna gång, här och nu.
Och inte innan dess ämnar jag ge upp.
L'inaccesible étolie - Jacques Brel
Att drömma en omöjlig dröm
Att bära avskedens sorg
Att brinna av en möjlig feber
Att ge sig av dit ingen annan går
Att älska till dess att du rivs upp
Att älska, även för mycket, även ont
Att försöka, utan kraft, utan vapen
Att nå
den ouppnåeliga stjärnan
Sådant är mitt uppdrag
Att följa stjärnan
Oavsett mina chanser, oavsett tiden
eller hopplösheten
Och att alltid kämpa
utan att ifrågasätta eller vila
att förbanna mig själv
för ett underbart ord
Jag vet inte om jag kommer att bli denna hjälte
men det skulle lugna mitt hjärta
och städerna skulle stänkas av blått
för en stackars människa
brinner ännu
trots att allt redan brunnit ut
brinner ännu, för mycket, för ont
Får att nå
den ouppnåeliga stjärnan
lördag 28 november 2009
Parisparodi
Om man tänker efter har hon faktiskt rätt.
När vi häromdagen stod mitt i Concordrondellen, och jag drog en betagen suck över den 360-graders skönhet som omringade oss, lanserade Frida idén om att det skulle vara lite för mycket.
Rakt västerut löpte Champs-Elysées, kantad av sina bleklila julljus som föll likt regndroppar från träden, och vid avenyns slut reste sig den honungsfärgade bågen triumferande.
I motsatt riktning - blickandes österut - stod det nya pariserhjulet och stoltserade med att bära stadens namn. Bortom det - och fortfarande inom synfältet: Tuileriträdgården, L'ache de Napoleon och Louvrens pyramider. Vände man sig norrut ställdes man inför Madeleinkyrkan. Dragandes en rät linje söderut fann man blicken vilandes på det pampiga riksdagshuset - L'assemblée Nationale. Och några grader öster tecknade sig Eiffeltornets aftonklädda figur mot skymningshimmeln.
Och så stod man där i mitten - under denna världsberömda obelisk, mitt i Frankrike och mitt i Paris - och fann sig plötsligt drabbad av Florenssyndromet.
För sanningen att säga är det lite övermäktigt. Lite för mycket.
Som gjorde staden parodi på sin egen skönhet.
En hyllning till Hardy
Det tycks mig förunderligt att denna essentiella video inte fått sin rättmätiga plats för länge sedan.
På tal om Paris och Manhattan
- Jag älskar Frankrike och det det franska språket, ty jag hörde en Celine Dion-låt och föll i omedelbar och irreversibel kärlek.
Nej, ett alldeles för pinsamt erkännande. Jag provar någonting annat:
- Jag älskar Frankrike och det franska språket, ty jag läste en bok om en parisisk eremit som samlar kasettband, röker Nînas och har en förkärlek till köer.
Nej, fullständigt obegripligt. Jag börjar om:
- Jag älskar Frankrike, i synnerhet Paris, ty detta land har allt man kan önska, och utöver detta 365 sorters ost.
Nej, ett felaktigt påstående, och jag är inte ens så förtjust i ost. Låt mig prova med detta:
- Jag älskar Paris. Om jag söker tillräckligt djupt bland de regler som styr min tillvaro är detta det enda axiom som dyker upp....
Fast det är ju direkt plagiat. Kanske:
- Min vänner, känner ni till ordet frankofil?...
Det verkar som om jag ska hålla föredrag i fyra olika franskklasser, förklarandes varför jag älskar Frankrike, Paris och det franska språket.
Men hur genomför man en sådan sak?
Hur förklarar man för andra någonting man inte förmår förklara för sig själv?
Hur inleder man ett sådant påstående?
Kan man få lite hjälp, Woody Allen?
Samedi soir sur la terre
Det finns en lördag i Paris, jag vet att den pågår utanför fönstret, på andra sidan smidesgallret, över innergården, bortom nästa byggnad, bortåt de stora boulevarderna. Jag vet att någonstans ljuder musik, att där trängs glas av porlande champagne och stillastående vin, att där glittrar någonting nere i 16:e arrondissementet, att höga klackar nöter trottoarerna, att stolar dras ut, porslinet skramlar, sniglar tillagas, bröd bryts, regn faller, regn upphör, metro efter metro efter metro.....
Jag har sex böcker att läsa, tre brev att skriva, två böcker att författa.
Jag har fyra koppar kallnat kaffe på bordet framför mig, som vore det omöjligt att återanvända samma kopp.
Jag har fyra svarta klänningar som inte får se lördagsnattens ljus.
Jag har fyra inspelade meddelanden från någon som insisterar.
Jag har fyra hundra gram färglada M & M's som unika sällskap.
Och Borta med vinden varar i fyra timmar.
Jag har sex böcker att läsa, tre brev att skriva, två böcker att författa.
Jag har fyra koppar kallnat kaffe på bordet framför mig, som vore det omöjligt att återanvända samma kopp.
Jag har fyra svarta klänningar som inte får se lördagsnattens ljus.
Jag har fyra inspelade meddelanden från någon som insisterar.
Jag har fyra hundra gram färglada M & M's som unika sällskap.
Och Borta med vinden varar i fyra timmar.
- I think this could be the begining of a beautiful friendship
Igår vandrade jag och Frida längs Champs-Elysées.
Sen eftermiddag, släckt sol, tända träd.
Det var innan Jacques-Brel föreställning på Thêatre Dejazet. Innan invigningen av The Horseman. Innan orientalfesten vid Kanal St-Martin.
I en timme som tvekar mellan ljus och mörker, mellan dag och kväll.
Då postade jag mitt andra brev till Philippe Delerm, som tack för fortsättningen på historien.
Som om det inte räckte att knacka på hans dörr, gästa hans salong, äta hans pepparkakor, erbjudas hans böcker, mottaga hans meddelande.
För jag vill ha mer av denne man.
Sen eftermiddag, släckt sol, tända träd.
Det var innan Jacques-Brel föreställning på Thêatre Dejazet. Innan invigningen av The Horseman. Innan orientalfesten vid Kanal St-Martin.
I en timme som tvekar mellan ljus och mörker, mellan dag och kväll.
Då postade jag mitt andra brev till Philippe Delerm, som tack för fortsättningen på historien.
Som om det inte räckte att knacka på hans dörr, gästa hans salong, äta hans pepparkakor, erbjudas hans böcker, mottaga hans meddelande.
För jag vill ha mer av denne man.
Jag vill ha hans tid, hans tankar, hans ord och hans magi.
Jag vill ha hans vänskap.
Jag vill ha hans vänskap.
(Naturligtvis vill jag även ha hans son, men det är en annan historia.)
Vad kvinnor vill ha
Önskelista 2009. Kosekvent och leveransklar.
Bokhora
Det handlar om böcker.
Om böcker som staplas mot svindlande höjder, tills golvplankorna krackelerar under historiernas tyngd. Om mosaiker av bokryggar som deltar i dekoren, blir dekoren, styr dekoren. Likt vinflaskor som lagras eller uppradas i den italienska trattorians dunkla sken.
Det handlar om två oförenliga känslor, som gör skillnad på böcker och böcker likt folk och folk.
Den ena känslan är den nya bokens förförelse. Sidorna som bjuder motstånd, som knarrar vid den första handens vändning. Som doftar ingenting annat än bokens essens: papper och tryck. Inte ett enda fingeravtryck.
Man tror sig vara den första att någonsin läsa historien, man är varsam, man har betalt ett högt pris för denna perfektion. Framförallt inte spilla kaffe. Framförallt inte vecka hörnen. Framförallt läsa ord för ord, som vore historien lika ny som boken självt.
Det är någonting vulgärt med den nya boken. Någonting possesivt i ens sätt att röra vid den, att tala om den, att njuta av den. Man har letat upp den själv, bestämt sig för just den, avskrivit alla övriga omslag och baksidetexter som ovärdiga. Man vet att den är lite för dyr, men man betalar för att bli den förste, för man är säker på sitt val, för man väljer sina böcker likt man väljer sin dekor likt man väljer sitt liv.
Men med den andra boken.
Man vet att man inte är den första - Gud vet hur många som föregått en själv.
Den andra boken är den man finner utanför Shakespeare & CO, i källaren på Helsingborgs bokantikvariat, längs Portobello Road i London, eller i de väldiga boklådorna längs Rue St-Michel, från vilka man aldrig återvänder utan mindre än ett tiotal böcker, förbryllad över hur någonting så värdefullt kan kosta en sjundedels kaffe.
Man är aldrig säker på de böcker man återvänder med. En titel fångade plötsligt ens uppmärksamhet - Le mémoire d'un printemps, Sunlight on the window panes . Baksidetexten var obefintlig eller orelevant, sidorna veckade, kaffebefläckade. Man går hem och man fortsätter att bygga uppåt. Staplar de bleknande bokryggarna på de bländande nya, flyttar varsamt om i bokhyllan och låter två fenomen integreras med varandra.
Den andra boken är inte din, ty du har inte funnit den, den har funnit dig. Du hade inga intentioner, inga begär, inga förväntningar. Den stod där eller låg där, likt ett förslag, utbjudandes, inbjudandes.
Den andra boken bär ärr från sitt förflutna; från alla de väskor den slitit upp ur, från de regn som fallit på dess sidor, från en hand som för häftigt vänt blad - från någonting obestämt som fallit av skeden den andra handen höll.
Men de bästa ärren är de av svart eller blått bläck i marginalerna. Understryckningar. Kommentarer. Referenser. Utropstecken eller frågetecken. Reaktion och respons. Den andra boken berättar två historier - den senare skriven av våldgästande författare. På pärmens insida: From Stéphanie to Lily, in memory of all we've shared. Chicago, 25 November 1972.
För den andra boken visar man ömhet och respekt. Du äger den lika lite - lika mycket - som alla de som föregått. Den historia du läser har lästs av någon annan, och på var rad vet du att din läsning kanske inte är den rätta. Den andra boken är förbipasserande i din dekor, den har tillhört någon annans, den kommer inte att förbli.
Ena boken är framtid, den andra förflutet. Den ena oskuld, den andra erfarenhet.
Det finns ingen preferens att tillskriva varken den ena boken eller den andra.
Det är helt enkelt skillnad på böcker och böcker.
À propos detta ämne:
Album - Bokhora
Om böcker som staplas mot svindlande höjder, tills golvplankorna krackelerar under historiernas tyngd. Om mosaiker av bokryggar som deltar i dekoren, blir dekoren, styr dekoren. Likt vinflaskor som lagras eller uppradas i den italienska trattorians dunkla sken.
Det handlar om två oförenliga känslor, som gör skillnad på böcker och böcker likt folk och folk.
Den ena känslan är den nya bokens förförelse. Sidorna som bjuder motstånd, som knarrar vid den första handens vändning. Som doftar ingenting annat än bokens essens: papper och tryck. Inte ett enda fingeravtryck.
Man tror sig vara den första att någonsin läsa historien, man är varsam, man har betalt ett högt pris för denna perfektion. Framförallt inte spilla kaffe. Framförallt inte vecka hörnen. Framförallt läsa ord för ord, som vore historien lika ny som boken självt.
Det är någonting vulgärt med den nya boken. Någonting possesivt i ens sätt att röra vid den, att tala om den, att njuta av den. Man har letat upp den själv, bestämt sig för just den, avskrivit alla övriga omslag och baksidetexter som ovärdiga. Man vet att den är lite för dyr, men man betalar för att bli den förste, för man är säker på sitt val, för man väljer sina böcker likt man väljer sin dekor likt man väljer sitt liv.
Men med den andra boken.
Man vet att man inte är den första - Gud vet hur många som föregått en själv.
Den andra boken är den man finner utanför Shakespeare & CO, i källaren på Helsingborgs bokantikvariat, längs Portobello Road i London, eller i de väldiga boklådorna längs Rue St-Michel, från vilka man aldrig återvänder utan mindre än ett tiotal böcker, förbryllad över hur någonting så värdefullt kan kosta en sjundedels kaffe.
Man är aldrig säker på de böcker man återvänder med. En titel fångade plötsligt ens uppmärksamhet - Le mémoire d'un printemps, Sunlight on the window panes . Baksidetexten var obefintlig eller orelevant, sidorna veckade, kaffebefläckade. Man går hem och man fortsätter att bygga uppåt. Staplar de bleknande bokryggarna på de bländande nya, flyttar varsamt om i bokhyllan och låter två fenomen integreras med varandra.
Den andra boken är inte din, ty du har inte funnit den, den har funnit dig. Du hade inga intentioner, inga begär, inga förväntningar. Den stod där eller låg där, likt ett förslag, utbjudandes, inbjudandes.
Den andra boken bär ärr från sitt förflutna; från alla de väskor den slitit upp ur, från de regn som fallit på dess sidor, från en hand som för häftigt vänt blad - från någonting obestämt som fallit av skeden den andra handen höll.
Men de bästa ärren är de av svart eller blått bläck i marginalerna. Understryckningar. Kommentarer. Referenser. Utropstecken eller frågetecken. Reaktion och respons. Den andra boken berättar två historier - den senare skriven av våldgästande författare. På pärmens insida: From Stéphanie to Lily, in memory of all we've shared. Chicago, 25 November 1972.
För den andra boken visar man ömhet och respekt. Du äger den lika lite - lika mycket - som alla de som föregått. Den historia du läser har lästs av någon annan, och på var rad vet du att din läsning kanske inte är den rätta. Den andra boken är förbipasserande i din dekor, den har tillhört någon annans, den kommer inte att förbli.
Ena boken är framtid, den andra förflutet. Den ena oskuld, den andra erfarenhet.
Det finns ingen preferens att tillskriva varken den ena boken eller den andra.
Det är helt enkelt skillnad på böcker och böcker.
À propos detta ämne:
Album - Bokhora
torsdag 26 november 2009
Vykort från vinterns början
Till den som inte är i Paris,
Den 26:e november faller slutligen temperaturen i Paris och julbelysningen återspeglar sitt glitter i svart billack och dunkla fönster.
Pariserhjulet har åter rests vid Place de la Concorde, julmarknaden kantar Champs Elysées nedre esplanad och granen utanför Notre Dame står halvtom naken, halvtom klädd. Under den passerar stadens flanörer och sveper kapporna tätt om sig, gömmer mun och näsa bakom evighetslånga halsdukar, sluter handen kring muggar av vin chaud eller varmt kaffe, försöker formulera sin kritik av julskyltningen hos Au Bon Marché, och tänker att i år ska allting förberedas i god tid.
Trots det har de gulbruna höstlöven ännu inte släppt taget, elementen är avstängda, uteserveringarna är fullsatta, ett eller annat par amerikanska flippflopps vandrar fortfarande längs trottoarerna och tungan skulle omöjligen fastna vid en lyktstolpe.
Men parisarna känner det på sig.
Om fyra dagar är det vinter.
På La fourmi ailée kan man dricka julte året om, men inte förrän nu kan det rättfärdigas. Under dessa sista hösttimmar som gränsar till vinter, då mörkret stjäl allför snabbt dagen och hela livet blir till kväll, rök ur koppar och andetag, samtal och promenader, vag doft av clementin och tusentals guldljus som strålar i dekoren.
Så mycket återstår att göra under denna månad av väntan. Smaker, dofter, vyer och melodier som ännu förbereds.
Så mycket vinter och jul man kan leva i denna stad, och så mycket som aldrig blir gjort.
För ingenting förbered någonsin i god tid.
Den 26:e november faller slutligen temperaturen i Paris och julbelysningen återspeglar sitt glitter i svart billack och dunkla fönster.
Pariserhjulet har åter rests vid Place de la Concorde, julmarknaden kantar Champs Elysées nedre esplanad och granen utanför Notre Dame står halvtom naken, halvtom klädd. Under den passerar stadens flanörer och sveper kapporna tätt om sig, gömmer mun och näsa bakom evighetslånga halsdukar, sluter handen kring muggar av vin chaud eller varmt kaffe, försöker formulera sin kritik av julskyltningen hos Au Bon Marché, och tänker att i år ska allting förberedas i god tid.
Trots det har de gulbruna höstlöven ännu inte släppt taget, elementen är avstängda, uteserveringarna är fullsatta, ett eller annat par amerikanska flippflopps vandrar fortfarande längs trottoarerna och tungan skulle omöjligen fastna vid en lyktstolpe.
Men parisarna känner det på sig.
Om fyra dagar är det vinter.
På La fourmi ailée kan man dricka julte året om, men inte förrän nu kan det rättfärdigas. Under dessa sista hösttimmar som gränsar till vinter, då mörkret stjäl allför snabbt dagen och hela livet blir till kväll, rök ur koppar och andetag, samtal och promenader, vag doft av clementin och tusentals guldljus som strålar i dekoren.
Så mycket återstår att göra under denna månad av väntan. Smaker, dofter, vyer och melodier som ännu förbereds.
Så mycket vinter och jul man kan leva i denna stad, och så mycket som aldrig blir gjort.
För ingenting förbered någonsin i god tid.
onsdag 25 november 2009
Je m'ennuie
"Vi kom hem sent igen
Berusade
Vi dränkte våra liv i färgade glas
Av blå rädsla, av svart vrede
Vi skrattade, till vi inte längre kunde
Ögonen slutna, håret klistat emot pannan
Likt alla de tankar som klistrar vid klackarna"
Så kan man också skriva poesi på franska.
Översättning av "Je m'ennuie", sjungen av Rose.
Berusade
Vi dränkte våra liv i färgade glas
Av blå rädsla, av svart vrede
Vi skrattade, till vi inte längre kunde
Ögonen slutna, håret klistat emot pannan
Likt alla de tankar som klistrar vid klackarna"
Så kan man också skriva poesi på franska.
Översättning av "Je m'ennuie", sjungen av Rose.
Vad hände med paris?
Ingenting hände med staden, allting hände där under dess himmel, längs dess kajer, ovan dess asfalt, under dess bleka novemberljus och dess ihärdiga regn.
Allt som oftast sitter jag på La fourmi ailée där böckerna sträcker sig vertikalt mot en pastellfärgad himmel och julteet påminner om svunna vintrar från norr. Minnen som inte är ens egna, verkligheter som existerar varken där eller här.
Jag sitter där och försöker att skriva. Om vad? Om ingenting av relevans, förutom den poesi som är livet självt, och som livet självt skriver allt för bra för att orden skulle kunna konkurrera.
Men jag vet en vars ord faktiskt kan.
Den franske författaren Philippe Delerm.
Vars böcker jag läser som en idiot. Baklänges och framlänges, längst bak och längs fram i metron, vaken och sovandes, upptäckandes och obegripandes.
Gripen.
Åh, den mannen den lyriken.
Så i hans ära har jag startat en ny blogg. En hyllning till hans huvudkaraktär Monsieur Spitzweg. En anonym och stilla iakttagelse av det Parisliv som pågår utanför, som aldrig kan bli ens eget, som förblir en vidunderlig dekor av längtan och törst.
http://monsieurspitzweg.blogspot.com
Och med denna video lämnar jag er.
Allt som oftast sitter jag på La fourmi ailée där böckerna sträcker sig vertikalt mot en pastellfärgad himmel och julteet påminner om svunna vintrar från norr. Minnen som inte är ens egna, verkligheter som existerar varken där eller här.
Jag sitter där och försöker att skriva. Om vad? Om ingenting av relevans, förutom den poesi som är livet självt, och som livet självt skriver allt för bra för att orden skulle kunna konkurrera.
Men jag vet en vars ord faktiskt kan.
Den franske författaren Philippe Delerm.
Vars böcker jag läser som en idiot. Baklänges och framlänges, längst bak och längs fram i metron, vaken och sovandes, upptäckandes och obegripandes.
Gripen.
Åh, den mannen den lyriken.
Så i hans ära har jag startat en ny blogg. En hyllning till hans huvudkaraktär Monsieur Spitzweg. En anonym och stilla iakttagelse av det Parisliv som pågår utanför, som aldrig kan bli ens eget, som förblir en vidunderlig dekor av längtan och törst.
http://monsieurspitzweg.blogspot.com
Och med denna video lämnar jag er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)