Beau gosse

På samma tema: Vilken cool kille han var den där Cabrel.
En riktigt beau gosse, så att säga.

Je l'aime à mourir

På tal om låtar utan slut och vackra saker i allmännhet. Någonting i luften, någonting i den annalkande majmånaden, någonting jag hör på Chante France - kanske någonting med just denna dag - får mig att minnas föregående vår. Då det bara fanns en man i mitt liv, och det var han ni finner här nedan.
Då denna låt fyllde vår lägenhet och mitt parisliv i varje stund. Tills den slutligen tystnade, och inte spelades igen förrän idag.

Och jag älskar den fortfarande till döds.

Chanson sans fin

72 timmar och 141 gånger senare lyssnar jag fortfarande på la Solitudine. Igår vällde låten ut från Amorinos öppna dörrar och ner i Marais alla gränder. De italienska kunderna vände vid igången. De hade tydligen inte druckit två glas vin ännu...

Kvällsmat

Efter många timmars studier på Pompidou äntrade Isabel vår lägenhet och krävde oss på kvällsmat.


- Vad vill du ha? frågade Sarah.
- Har ni några smörgåsar? sa Isabel.

Jag och Sarah tittade på varandra under två sekunders tystnad för att sedan bryta ut i gapskratt. Smörgåsar? Som i Skånemejeriers leverpastej med Mor Annas ätticksgurka. Ost och Kalles kaviar. Till ett glas Oboy eller en kopp Zoegas. Var tror hon att hon är egentligen? I Sverige?

Vi gav henne gaspachio från tetrapack. Och Franprixs Pain Azym, vilka varken innehåller salt, socker, fett eller mjölk, och som således är en illusion. Liksom fransk kvällsmat i allmännhet.

Quand il pleut sur Paris, c'est qui est malhereux

- Det är inte möjligt att vara lycklig i Paris, eftersom det hela tiden föutsätts att du ska vara det. Och om du inte är lycklig blir du bara än mer olycklig än vanligt.

Än en gång har vi denna konversation, min vän och jag. Vad kommer vi egentligen fram till?

Att städer inte gör någon lycklig, men att vi hellre gråter i Paris än i Sölvesborg.

Ingens dam

Det är inte alltid lätt att åldersbestämma en kvinna. Än svårare kan det vara att fastställa hennes civilstatus. Därför bör man i Frankrike - vid tveksamma fall - hellre tilltala henne Madame än Madamoiselle. Man måste nämligen förutsätta att hon är gift. Att hon hittat sig en karl som står ut med henne, helt enkelt.

Jag tycker att det är alldeles förskräckligt förolämpande. Allt detta madamande jämt och ständigt. Som för att konstant påminna mig om hur ogift jag egentligen är.

Våra skyldiga nöjen

När det kommer till musik har jag väldigt få pretentioner. De måste man nämligen lägga bort, påstår man sig gilla Celine Dion och Eros Ramazzotti. Då är det svårt att predika om originalitet eller avsaknaden av banalitet. Man får helt enkelt se lite skamsen ut och ha en högst ödmjuk inställning till andra personers musikaliska preferenser.


Men jag tror att det finns låtar som - hur mycket vi än hatar faktumet - alla älskar att lyssna till. Låtar som spelar på våra rätta strängar. Låtar att kategorisera under våra skyldiga nöjen.
Likt filmer och böcker som genom årtionden eller århundraden tillatalat människor i alla åldrar, samhällsklasser och världsdelar. Jane Austen-böcker som ingen riktig man någonsin skulle erkänna att han läst - än mindre roats av. Ytliga high school-filmer som ingen med intellektuella ambitioner skulle vilja kännas vid, men som de ändock plockar fram en fredagskväll i sin ensamhet. Och så naturligtvis italienska kärlekslåtar som bara skriker banalitet, singeletta och klassisk tonartshöjning. Med en text som likväl alla italienare stämmer in i två glas vin senare...