The next time I saw Paris

Lördagskväll.
Jag lämnade staden för några dagar, och när jag återvänder finner jag henne som hon är.
Som hon alltid har varit.

Klockan åtta en oktoberkväll, himmeln svartnande.
Doften av regn som evaporerar från trottoarerna, av vattenpipa, kinamat som hämtas med, av franska huvudrätter som placeras på bordet framför någon.

Från något hörn hörs levande jazzmusik, genom något fönster syns en soirée lindad i stearinljusens sken.
I kassan på Franprix radas flaskor med rödvin.
Man har någonstans att gå - bort eller hem.

Så mycket hos Paris jag har svårt att leva med.
Ingenting hos Paris kan jag leva förutan.


Och i fjärran glittrar Eiffeltornet.

Va' dove ti porta il cuore

And the fall fell on...

Chanson d'automne

Les sanglots longs
Des violons
De l'automne
Blessent mon coeur
D'une langueur
Monotone.

Tout suffocant
Et blême, quand
Sonne l'heure,
Je me souviens
Des jours anciens
Et je pleure

Et je m'en vais
Au vent mauvais
Qui m'emporte
Deçà, delà,
Pareil à la
Feuille morte.

- Paul Verlaine

Baby, we have to try to stay connected

Eftersom jag numer är emotionellt otrogen med nedan presenterade M. Hjulet,
känner jag naturligtvis att jag måste avleda Y's uppmärksamhet från denna realitet.

Så som vänsterprasslande män kommer hem med blommor utan uppenbar anledning.

Så ikväll tänkte jag förföra Y med dagens ackumulerade kunskap i datorvetenskap.
Att viska 1:or och 0:or i någons vänsteröra (som bevisat är mest sensiblet för ömma ord), kan leda till precis vad som helst.
Och Gud vet vad som händer skulle ordet ARPANET oförhappandes slinka ut.
Du hörde mig älskling... Advanced Research Project Agency Network.

Dagen vi alla väntat på

Plötsligt stod han där.
Blicken som piercade genom glasögonens solida glas, svepte över rummet, och kvickt fann mig där jag satt lindad i morgonens bleka solljus.
- S'il vous plâit! Vous ne parlez pas! var de första ord han sa - bryskt och auktoritärt.
- Om jag får be! Ni talar inte!

Det behövdes så lite, en blick, ett tonfall, bråkdelen av en sekund.
Att det var han med ett stort H krävde ingen vidare analys.

Sedan bara stod han där och såg ut som han gjorde; som en Gud, som en romanens hjälte, som en Michelangelos David, och jag förmådde inte att släppa med blicken den perfekt propotionerade hästsvansen av gyllene strån, den välstrukna grå skjortan, den fyra dagars skäggstubben och händerna som upphetsande gestikulerade i tomrummet medan han talade.

Och hur han talade sedan!
Så vist och lärt à propos Camus Pesten och Flugornas Herre.
Och hur han talade till mig - förklarade att jag var inskriven på åtta-föreläsningen, och inte den halv tio där jag befann mig. Att jag var tvungen att jobba ifatt, kopiera någons anteckningar, att jag inte kunde bända hursomhelst på reglerna och att jag skulle sluta viska under lektionerna.

Stunden han steg in i rummet var det förflutna bortglömt.
Den mystike Tong, den sexige Steven, den hårige Björn och den fransktalande Marie.
Alla andra lärare suddade från tavlan.

Kvar finns bara han - Pierre LeRoux.
Pierre Hjulet.

Lång dags färd mot natt

När jag vaknar är du där, det är den vackraste av börjor.

Därefter följer dagen, flyter, eller makar sig sakta framåt, som den alltid gör.
Blek dimhöljd sol - ett vitare ljus sällan skådat över stadens fasader.
En tidig vinterkyla och värmen hos vart andetag står som rök i luften omkring en.
Fontänernas förunderligt klara vatten tycks kritaliseras i luften, och lämnas hängade likt
istappar mot oktoberhimmeln.
Allt är där,
man han har inte valt,
dagen skriver sig självt.

Man tinar tankarna med obegripligt stora kaffe,
läser medeltida dikter framlänges och baklänges,
man förstår allt eller inget -
det finns inget däremellan.

Man läser dikterna,
man har inte valt,
någon har ju skrivit dem.

Man samlar fräknar i solen.

Dagen svalnar,
man ordnar något -
någonting måste alltid ordnas -
man har inget val,
man ordnar och det känns bra.

Faller kvällen.
Sakta beger man sig hemåt.
Och slutligen skriver man något.
Något måste man skriva själv.


När jag somnar är du där, det är det vackraste av avslut.

Ma philosophie

The truth about Paris

På spaning efter den tid som flytt - del 1001

Igår var det den tionde oktober år tvåtusentio.
Och någon gång under dagen var klockan tio minuter och tio sekunder över tio.

10/10/10 10:10:10

Sånt förändrar ju såklart ingenting, det är futiliteter i ordets absoluta essens, men man kan ju inte hjälpa att önska att man tänkt på det i stunden.


Istället för att inse det den 11:e.

Se c'è ancora un minuto di sole meglio spenderlo con te

Höstkrisp / Skolväg

I mitt nästa liv...

Jag befinner mig i ett liv som jag inte är säkert på att jag valt, och som jag inte känner igen från det liv jag hade föreställt mig.

Framför mig såg jag alla dessa böcker överallt - att vara en sådan som inte radar upp dem i bokhyllor, men istället travar dem i högar på golvet, staplade till svindlande höjder, böcker som tallriksunderlägg, som bord, som stolar som sängar som väggar.

Ett gammalt hus, ett dunkelt ljus.

Alltid skulle det lukta något långkok från köket (fastän mina kulinariska begränsningar inte låter mig namnge något sådant långkok) och från rummet bredvid skulle höras pianomusik, och alltid skulle vi lyssna på radio och diskutera kultur och andra väsentligheter, och oljemålningar skulle där finnas, bredvid tidningsurkklipp och andra trevligheter man kan klistra upp på väggarna.
Och stearinljus runt badkarskanten och gott vin i vackra glas - aldrig matchande porslin - och fantastiskt intressanta middagar skulle det bjudas på, härifrån till evigheten.

Med vem tror jag att detta liv ska levas?

Dekoren kan jag kanske åtstadkomma - så hjälp mig tiden och enträgenheten - men mannen...mannen?
Inte kan jag åstadkomma honom.

Aldrig att jag får Y till att sitta still i en fåtölj och röka pipa.

Att jag passerar vid sidan av detta liv -
att jag måste älska honom till vansinne.
Det är vansinne.

La nostalgie

Jag vet inte om det är meningen att vi 80-talister ska vara stolta över vårt årtiondes kulturarv.

Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag

Återigen gryr dagen vid din bleka skuldra
Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Ditt hår det flyter över hela kudden.
Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
men du jag ger dig min morgon 
jag ger dig min dag 

Mon homme, mon pays (eller så nära jag nu kommer)

Söndag. Svenska Institutet i Paris.
Men med varken Kanelbullar eller Köttsbullsmacka.