Plötsligt stod han där.
Blicken som piercade genom glasögonens solida glas, svepte över rummet, och kvickt fann mig där jag satt lindad i morgonens bleka solljus.
- S'il vous plâit! Vous ne parlez pas! var de första ord han sa - bryskt och auktoritärt.
- Om jag får be! Ni talar inte!
Det behövdes så lite, en blick, ett tonfall, bråkdelen av en sekund.
Att det var han med ett stort H krävde ingen vidare analys.
Sedan bara stod han där och såg ut som han gjorde; som en Gud, som en romanens hjälte, som en Michelangelos David, och jag förmådde inte att släppa med blicken den perfekt propotionerade hästsvansen av gyllene strån, den välstrukna grå skjortan, den fyra dagars skäggstubben och händerna som upphetsande gestikulerade i tomrummet medan han talade.
Och hur han talade sedan!
Så vist och lärt à propos Camus Pesten och Flugornas Herre.
Och hur han talade till mig - förklarade att jag var inskriven på åtta-föreläsningen, och inte den halv tio där jag befann mig. Att jag var tvungen att jobba ifatt, kopiera någons anteckningar, att jag inte kunde bända hursomhelst på reglerna och att jag skulle sluta viska under lektionerna.
Stunden han steg in i rummet var det förflutna bortglömt.
Den mystike Tong, den sexige Steven, den hårige Björn och den fransktalande Marie.
Alla andra lärare suddade från tavlan.
Kvar finns bara han - Pierre LeRoux.
Pierre Hjulet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar