Om vi bara hade kunnat försonas igen, du och jag bloggen, för nog har vi haft det bra och nog skulle vi kunna ha det alldeles förträffligt. Jag skulle kunna varva ner med dig om kvällarna, medan tepåsens avgiftande innehåll fusioneras med vattnet, och det prasslar lojt i lövverken utanför sovrumsfönstret.
Jag hade inte ens behövt ha något att säga; återgå till att skriva för skrivandets skull, art for art's sake, och tänka att allt är inte för sent trots en markant åldern av 25. Jag skulle känna mig glad och tillfredsställd på ett sätt jag inte gjort på länge, och spinna på artikelidéer och göra fantastiska grammatiska fel, helt med vilje och bara för att jag kan.
Det är inte sant som jag saknar dig bloggen, skrivandet, så mycket att något brister innanför revbenet och som ingenting i världen förmår läka samman.
Men det är sant.
Och dessutom.
Det finns något som sliter mig sönder mer än att inte skriva.
Och det är att skriva.
Den överväldigande, konsumerande lyckan av ord som blir till meningar och mening.
Men, säger Kristoffer Malmsten, lycka är flyktigt. Eufori är inget tillstånd man kan campa i.
Och när man insett det mår man skitbra av att bara ha det soft.
Och att slippa förgås för skrivandets skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar