Stad i ljus

Det är som så med denna sommar, att var natt för ett nytt åskväder med sig in över staden.
Jag sover med fönstren vidöppna mot en spektakulär natthimmel som blixtrar, dånar, bullrar och öppnar sig obönhörligt över den svalnande asfalten, de knastertorra trädkronorna, det svarta fönstersmidet.
Ett var natt återkommande sommarregn som till slut avlöser den tunga dagen och förlöser allt.

Det är som så med dessa nätter, att jag aldrig är så klarvaken som när åskan dånar över Paris 12:e arrodissement. Jag räknar fåren tills det inte finns några fler, och därefter räknar jag sprickorna och ojämnheterna i taket ovanför mig.
När inte heller detta söver, försöker jag alltid minnas de exakta orden i den där dikten av Yeats, som en gång satt nålad till anslagstavlan i mitt tonårsrum.

Had I the heavens’ embroidered cloths,

Enwrought with golden and silver light,

The blue and the dim and the dark cloths

Of night and light and the half light,

I would spread the cloths under your feet:

But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.