Jag skriver på min rapport de stage, på min praktikplatsrapport.
Det är stilla, mer stilla än vanligt, ingen förtryckande hetta, ingen upprorisk åska, tonårskillarna lirar boll utanför, Y kokar pasta, jag skriver på min rapport.
Sedan upptäcker jag till min fasa, i ett mail från min handläggare, att jag måste ge en kopia av den färdiga rapporten till personen som anställt mig.
Och tänker att det där går inte an.
I praktikplatsrapporter, liksom allt annat jag skriver, på vers eller prosa, bloggar, facebook eller twittrer, ljuger jag mig blå, ljuger genom mina tänder.
Finns det ett adjektiv som skapar en överdrift med litterära kvalitéer, då spelar det ingen roll hur mycket det tänjer på sanningen. Kan jag smutskasta mitt företag i en snygg, sarkastiskt drypande formulering, behöver det under inga omständigheter ha med verkligheten att göra.
Det är så man skapar intressant lektyr.
Inbillar jag mig.
Det är i alla fall så jag tänker mig väcka min handläggare ur hennes tristess, ur hennes ointresse, hennes uppgivenhet och blassé inför alla dessa så knastertorrt tråkiga, verklighetstrogna, sanna rapporter.
Likt Haydn tänker jag väcka henne, med en högljudd skräll, och en massa tjusigt formulerade, litterärt aspirerande lögner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar