Återigen vaknar jag upp på Rue du Temple. Väckt av den tidiga förmiddagstrafikens dova symfoni. Av det bleka solljuset som med knapphet tränger in genom de tunna, vita gardinerna. Av doften av bittert kaffe och syrlig apelsinmarmelad, och av ett par morgontofflors nästintill ljudlösa steg från våningen under mig.
Det är inte första gången jag vaknar på ett loft, beläget övre delen av Rue du Temple. Men denna morgon vaknar jag upp i någon annans liv än mitt eget. Till någon annans utsikt från bakom gardinerna. Någon annans tesorter och sätt att brygga sitt kaffe. Till helt okänd musik som ljuder från datorn och till foton och tidningsartiklar som för mig saknar mening. För att jag befinner mig hos personer jag inte känner, där allting tycks sakna förankring i min egen verklighet.
Rue Notre-Dame de Nazareth löper som en stickgata från Rue du Temple ändan bort till de Stora Boulevarderna, och vem vet - kanske ännu längre. På denna gata bor min nya arbetskamrat och bektantskap, hos vilken jag var bjuden på middag häromkvällen. Att kliva in i hennes verklighet var lite som att äntra min egen dröm. I det osannolikt parisiska köket stod fönsterna öppna mot den blå timmen ovan takåsarna. Där fanns kokböcker från det italienska köket och en kruka färsk basilika som höll på att förvandlas till hemmagjord pesto. Travar av böcker dekorerade nedre delen av det lilla rummet, mörka takbjälkar prydde den övre. Svala toner av Nina Simone letade sig ner från loftet. Ovanför den lilla trappan bredde en mindre våning ut sig, där ofärdiga målningar stod nonchalant lutade mot väggarna, där ett barbord hade fått sin plats och där oräkneliga ljuslyktor strötts över det dukade matbordet. Och så linneservetter. Tänka sig, riktiga linneservetter.
37 kvadratmeter av drömmen om Paris. Om drömmen om ett hem i Paris.
Sen återvänder man. Till sitt eget och sina egna. Till egna travar av böcker och Frakofontidningar. Kandelabrar från Ikea och från loppmarknader vid Porte de Clingancourt. Till egna vykort och tidningsurklipp som pryder väggarna, till Nina Simone och Jacques Brel, till hemmagjord Homos och tapenad, till en slående utsikt över Paris, till en inramad Chartiermeny som gör anspråk på att vara konst och till inga servetter alls. Överhuvudtaget. Och tycker att ens egen verklighet är helt okej den också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar