Torsdagen svalnar där utanför. En himmel som mörknar, byggnader som lyser upp. En puls som saktar in och en tystnad som sänker sig. Gator som töms. Fönster som öppnas. Doften av mat som svävar i kvarteret och dova toner som försvinner ovan takåsarna. Det är kväll och folk återvänder. Fortsätter sina liv innanför hemmets fyra väggar - ensamma eller tillsammans. Det är inget annat än vanliga dagar, vardagar, veckodagar, arbetsdagar - levnadsdagar. Det är självklarheter som inte ifrågasätts. Men som för mig känns fullkomligt främmande.Jag återvände från jobb med intentionen att byta jeans mot klänning, för att sedan gå på vernisage på Palais de Tokyo, dit vi blivit inbjudna föregående kväll. Jag stannade upp och vände i dörren. Plötsligt medveten om mitt livs ohållbara rytm. Jag kunde inte minnas senast jag spenderade en kväll hemma, senast jag inte drack vin, senast jag inte snabbretusherade mig själv inför den förestående kvällen. Senast det var väsentligt huruvida vi hade mat i kylskåpet eller ej. Senast jag tittade på en film, plockade upp en bok, tände levande ljus - lät kvällen pågå utanför medan jag själv befann mig innanför.
Ett år, tre månader och tjugonio dagar senare lever jag fortfarande som tog Paris slut imorgon. Som vore jag fortfarande på en ovanligt långvarig semester. Eller som vore allt detta enbart en parantes - menad att rymma en hel roman. Jag kan fortfarande inte acceptera en dag utan planer - än mindre än kväll. För var händelselös timme som passerar tycks någonting viktigt gå förlorat. Och jag måste fylla vart tomrum av tid med substans, för att veta att jag gör det mesta av mitt liv i Paris. Ett liv (och detta är vad jag ännu inte förstått) som numer levs på obestämd tid, och vars slut inte infaller förrän jag själv väljer det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar