Men så räknade jag för första gången mina tillhörigheter, och fann dem förvånansvärt många.
Min familj och två viktiga vänner exkluderat, har jag hela min sociala krets inom Paris tjugo arrodissement. Det är här jag har mitt arbete och mina arbetskamrater. Det är här jag har min lägenhet; mina böcker i vackert kaos och mina Celine-skivor prydligt uppradade. Här har jag mitt medlemskort på Body Shop. Här har jag mitt bankkonto - mitt svenska finns ej kvar. Och min bankkvinna som ibland ringer mig då jag har minus på kontot. Här har jag mitt mobilnummer - mitt svenska nummer har expirerat efter för lång frånvaro. Här har jag platser där man känner igen mig och hälsar. Där jag får vinet billigare och tillbehören gratis. Platser där jag - i god grannsämja - kan köpa mina anteckningsblock till reducerat pris. Här finns bekantskaper att stöta ihop med på gatan. Och de att undvika.
Här har jag saker planerade för de dagar som komma skall. Till och med under den annalkande, ovissa hösten har jag parisdagar då jag förväntas vara närvarande. Det bara råkade blir såhär. Till slut.
Att inse sina tillhörigheter är lite som att knyta en tyngd i änden av snöret. Att känna marken under sig. Att upphöra existera i form av en svävande ballong.
Och påbörja sin existens som rotad parisiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar