Tout nouveau tout beau

Så här är det: Allting är vackert. Allting är njutbart. Allting lockar. Men bara för en liten stund. Förr eller senare - och det är alltid förr, aldrig senare - måste var sak bytas ut mot en annan för att lusten alltid skall bestå. Därför åkte jag till Paris. Därför lämnade jag Paris för Florens. Därför återvände jag till Paris. Och därför har jag nu - inom loppet av en tung, jazzbeslöjad söndagskväll - återigen tagit omvälvade beslut inför framtiden. 

Jag lämnar mitt jobb bakom glassdisken för att återuppta arbetet på resebyrån. Men även det måste förbli temporärt i hänsyn till mina principer. Jag avsäger mig slutligen stadens augustihetta och tomma boulevarder för att - och ack så länge efterlängtat - uppleva idyllen hos en söndagsmarknad i Provence och rosévinet som svalkar i aprikosträdens skugga. För att andas inspiration och återigen skapa meningar som blir till text och substans. För att återuppleva havet i sällskap med en kär väninna. För att korsa spanska gräsen och kontemplera en förestående september, akompanjerad av främmande språk, dofter och möjligheter. 

Jag målar genast om den horisont som jag trodde låg färdigmålad, väntandes. Och med ens finner jag ett annat lugn i vardagens rytm då jag blivit medveten om dess utbytbarhet: Hur enkelt det är att förvandla det enda till något annat utan att lägga allt för stor tanke vid det. Att byta ut delar av - ibland hela - sin kontext, sina förutsättningar och omständigheter. Och att helt skoningslöst fortsätta sina dagar mitt i allt det nya.