Att bo i Paris är inte en fråga om att befinna sig i händelsernas centrum, Europas mitt, allt utgångspunkt. Det handlar inte enbart om att kunna powerwalka upp och ner Champs Elysées eller att en gång om året vinka in Tour de France-deltagnarna under Triumfbågen. Inte heller är det för att sitta på första bänkrad då Chanel lanserar sin vårkollektion, att kunna säga "Vi ses klockan tre på första vånigen i Eiffeltornet", att kallprata med Depardieu på en trottoar eller att kunna springa över till Sarkozy på eftermiddagskaffe om lusten faller på. Det handlar om någonting mycket annorlunda.
Om att stå stilla vid ett rödljus. Med en kopp rykande kaffe i handen och det bleka, bländande eftermiddagsljuset i ögonen. Att inte se slutet på den trädkantade, evighetslånga boulevarden. Och att fokusera blicken på en Taxi parisien-skylt som rullar förbi och påminner om den sanna raison d'être i Paris.
Om att stå stilla vid ett rödljus. Med en kopp rykande kaffe i handen och det bleka, bländande eftermiddagsljuset i ögonen. Att inte se slutet på den trädkantade, evighetslånga boulevarden. Och att fokusera blicken på en Taxi parisien-skylt som rullar förbi och påminner om den sanna raison d'être i Paris.
Är kanske inte det essensen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar