Min första parisadress var 137, Rue du Temple. Detta innebär att jag en gång i tiden bodde i de bohemborgeliga Maraiskvarteren, och att hur sofistikerade jag än ansåg mig vara fanns det ingen som höll med. Idag bor jag i det forna förortsområdet Belleville, och vartän jag vandrar inom 11:e och 19:e arrodissementet kan jag räkna med att få höra "C'est de la classe, madamoiselle". Baserat på inget annat än att mina strumpor matchar.
I Paris är det viktigt med klass. Eller åtminstonde illusionen av den.
Som när vi igår minglade in på Maraisbaren La Perle med varsitt välfyllt champagneglas i handen. Då uppmärksammades vår otroliga classe från både höger och vänster.
För inte kunde man veta att vi helt sonika snott de urdrucka platsglasen från bordet utanför ett kostgalleri tio minuter tidigare. Och att vi sedan satt oss i en trappuppgång och fyllt dem med lågprisöl från Franprix. Och tagit med dem till baren eftersom vi inte har råd till konsumtion på plats. Lyckligtvis sitter la classe i betraktarens ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar