Så slutligen blåser vinden in. Den som plötsligt - och med den kvava sommarnattens beslutsamhet - slår upp alla fönster på vid gavel och blåser ut ljusen i kandelabern. Som bläddrar upp dagstidningar på mystiska sidor och får gardinerna att dansa längs väggarna. Som blåser iväg papper över golvet, får blommorna att darra i vasen, river ner vykort från väggarna och smäller tillbaka fönsterna lika häftigt som de öppnades. Nu blåser den in, den vind som var väntad. Den som föregåtts av dagar allt hetare, allt tyngre, allt mer betungande, betryckande, omslutande och instängande. Dagar som stulit all luft ifrån oss. Som klistrat fast kläderna vid våra kroppar och våra kroppar vid metrons fuktiga platsstolar. Som fått oss att söka oaser av vatten, vind och rymd som inte existerar. Och som fått oss att vilja evaporera tills endast ett tomt skinn kvarstår. Dagar som förr eller senare - för inget alternativ existerar - måste bryta ut i detta fruktansvärda oväder som slutligen blåser in genom köksfönstret en torsdagskväll strax innan midnatt.
Vet ni vad ett sommarregn är?
När den tunga julihimlen brister i förunderliga kaskader. När allting slutligen rämnar, sköljer med och sköljer bort. Sköljer bort allt damm som samlats på våra kroppar och i våra själar.
Regn som faller likt livet. All denna hetta som vi samlar på oss och som så småningom blir till blytunga moln ovan våra huvuden, ovan vår stad, ovan våra liv. Förr eller senare måste vinden tillta. Förr eller senare måste det brista. Till slut måste det regn falla vilket tycks falla i evigheter. Som likt en ström av tårar sköljer bort alla slaggprodukter och lämnar en renspolad strand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar