Prenumeration på språkfascism

Jag tycker om prenumerationer. På samma sätt som jag tycker om att tillhöra en klass, en organisation, en klubb, en webbsida. Det har att göra med tanken på hur mitt namn figurerar i listor. Hur någon registrerat mig, väntar mig, kontaktar mig, skickar ut till mig. Det handlar om existens på rent administrativ nivå.

Jag vill minnas att mina föräldrar en gång prenumererade på Bamse. Men jag minns inte. Senare övergick det till Kamratposten, vilken ibland synades och censurerades innan överlämning. Mitt första egna val var OKEJ. Det handlade inte så mycket om de intelligenta, djuplodade reportagen om Brian i Backsteet Boys, som planschen på samma person - utryckbar från tidningens mittuppslag. Därefter blev det många år av Frida, vilken förmodligen format merparten av Sveriges unga flickor till de kvinnor de är idag.
Sedan tog böckerna över.

Men vad ska man prenumerera på i nutid? När man är måttligt intresserad av mode, fullkomligt ointresserad av kändisliv.
Vi i villa. Motorjournalen. Alkohol och Narkotika. Civilekonomen. Det känns inte legitimt. När det mest handlar om att få registras i en lista över utskick. Så istället har jag kört ett år av Vagabond, och på den vägen fann jag senare Frankofon, vilken ju var en dröm i tryck.

Men idag föll jag slutligen över den tidskrift var existens jag aldrig känt till, och därmed aldrig vetat hur jag törstat efter. Språktidningen.

Språkfascistisk ska den vara. Så konservativ att den franska högern blir avundsjuk. Ifrågasättandes och gnällandes. Diskuterandes semikolon.
Sanna mina ord (eller märk dem): Nu ska min existens återigen registreras. Och den kommer jäklar i det att vara rättstavad.