Från och med denna morgon lever jag på existensminimum. Ett ord vars innebörd just antagit helt nya dimensioner. Varför ordet reducerats till att handla om pengar är mig oförståeligt -som skulle människans existens enbart bero av vad som kan förskaffas med ekonomiska medel. Men vad är egentligen vårt existensminimum? Vilka saker måste vi dagligen kännas vid för att inte upphöra att existera? Jag försöker att finna det essentiella.
Jag måste få en kopp kaffe om dagen. Och helst två måltider. Tillgång till musik - jag har inga pretentioner inom området. Minst ett verbalt utbyte med en annan människa - om än skriftligt. Jag måste ha en spegel och lite smink om jag överhuvudtaget ska lämna lägenheten, vilket jag egentligen inte måste. Fast jag befarar att jag upphör att existera skulle jag stanna här inne allt för länge. Så jag tillägger luft och dagsljus på min lista. Ska jag ta mig någonstans i Paris - åtminstone till mitt arbete - behöver jag 1,60 euro gånger två. Det skulle bli svårt att leva utan mobiltelefon, men när det kommer till existensminimum finns det inget utrymme för extravagans. När min påladdning tar slut får jag börja skicka Morsekoder. Jag skulle uppskatta ett glas vin någon gång då och då, vilket jag faktiskt tror mig ha laglig rätt till då jag lever på franskt existensminimum. En penna behöver jag definitivt. Jag har förlorat mitt anteckningsblock, men jag kan skriva på servetter, kvitton och de första tomma sidorna i en bok. Cigaretter behöver jag inte. Och hade jag tidigare varit rökare hade jag nu kunnat glädjas åt ett prolongerat liv. Jag behöver lite yta att röra mig på - en gata att gå nerför och sedan upp igen. Och jag är förmodligen beroende av utsikten från vårt sovrumsfönster som påminnelse om att jag faktiskt är här. I Paris, trots allt.
Slutligen behöver jag få skratta åtminstone en gång om dagen. Även om det är åt mig själv. Och jag behöver att inte få gråta. Börjar jag med det kommer jag slutligen att evaporera. Och upphöra att existera.
...och aldrig får jag förlora den övertygelse som Piaf så länge skänkt mig: "Evidament il y parfois, des heures un peu difficile, mais tout s'arrange bien ma foi, avec Paris c'est si facile"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar