Jag måste erkänna...

Allting är som vore det hämtat ur ett arkiv över 90-talets mest plågsamma kännetecken: hans nästintill repellerande perfekta utseende, något odefinierbart svart kring handlederna, de lidelsefulla rörelserna, tendensen till tuppkam samt den obegripliga kopplingen mellan låten och det som sker i videon. Till och med text och musik andas ett i övriga länder förgånget årtionde. Och sen har vi dessutom den där obestämda - men alltid lika påtagliga - melodifestivalskänslan som sänder en svensk ilning genom ryggraden. Allt detta vilket gör följande mening till en svår bekännelse: Jag har fallit för det. Eller låt oss snarare säga för låten. (Man får sluta ögonen och lyssna.) Och tro mig att det är högst ofrivilligt som jag står nynnar på den catchiga refrängen i Paris färglösa metrovagnar. 

Men trots allt tycks resten av Italiens befolkning ha gjort likaså, för faktum är att Marco Carta ligger tvåa på den nationella topplistan med poplåten jag hatar att jag älskar. La forza mia.