Sonett 153

Jag har en parisvän som skriver dikter, vilket jag finner högst beundransvärt. Kanske för att jag ser poesin som den mest ädla av konstformer, samtidigt som jag själv aldrig skulle ge mig i kast med det. Att skriva dikter (underligt, jag ville göra om föregående tre ord till ett verb och fann mig väljandes mellan dikt - dikterande och poesi - poserande. Inget av det kan vara korrekt.) skulle för min del kännas alltför pretentiöst. Som hade jag gjort anspråk på att vara Shakespeare hade jag så mycket som fattat pennan i diktskrivande syfte. Men när jag denna morgon (min dygnsrytm är fullständigt förfärlig) försökte somna, försökte jag samtidigt komma underfund med vad jag ska säga till dig nästa gång vi ses. Till min besvikelse insåg jag att mina ord gick på rim, vilket ju kan bli pinsamt om du tror att jag med vilje komponerat dig en dikt. Men inte heller kan jag säga:

Jag förstår bättre än du tror att omständigheterna inte är ideala

men jag har alltid tystat mitt förnuft när mitt hjärta velat tala. 

Jag tänker inte påstå att jag ser mig 

imorgon

till hösten

i min framtid vid din sida

Men det är just idag

utan dig

jag inte förmår genomlida. 

Du har inget du kan ge

Jag har inget du kan få

Vad som återstår är att stjäla

Bara ännu en stund

en förlängd sekund

och sedan kan du gå.

Jag ska gömma den i byrålådan och döpa den till Egoism.