Och sen du. Du med dina kalla, orörliga honungsfasader, du med ditt varma guldtorn, du med dina boulevarder vars bilar passerar utan att erkänna din skönhet och vars flanörer önskar förtära den med alla sinnen i ett och samma andetag. Din doft av kaffe och nysprugna körsbärsträd, av vag avgas och färsk trycksvärta. Din smak av crêpemakarnas lågprisnutella, av det lätta regn som just upphört, av parfymstänkta kindpussar. Din yta av asfalt som som enkelt ger vika för stegen, av kall, evig marmor, svart smide, rutiga linnedukar och små sockerpåsar som rullar så mjukt mellan tummen och pekfingret. Din symfoni av porslinets klingade intill, av uppror någonstans bortom synhåll. Av han med saxofonen och sagofiguren bakom positivet. Och sedan din vy. Överallt din vy av allt ovanstående, under din himmel som alltid lovar den sol som alltid kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar