01: 45 et je ne dors pas

Det tycks att jag imorgon måste köpa mig ett nytt anteckningsblock. För alla de oräkneliga tankar jag haft under dagen förvandlades till franska och italienska konversationer, fräknar i solen, tårar, berusning, lunchrusning och kyssar. Inte en enda tanke blev till text. Per questo vi prego di scusarmi. 

Det enda jag minns är dagens refräng, vilken ännu - i den mycket tidiga morgontimman - repeteras i mitt huvud. 

"Dis est-ce que tu m’aimes encore

Dis est-ce que tu dors
Si oui est-ce que tu rêves aussi
Si non ben pourquoi tu dors"

- Louis Attaque 

Mezzo di pasta

Jag gillar inte mitt nya jobb av följande anledningar:

 - Pasta innehåller för mycket kolhydrater.

 - Pasta är egentligen ingenting utan sin sås.

 - Pasta utger sig för att vara såväl billig studentmat som

    medelhavsgourmandi. Det är inte möjligt. 

 - Pasta inbjuder inte till några djupanalyser - varken lingvistiska eller andra. Pasta är pasta är pasta. Man kommer inte längre än så. Förutom om man adderar tomatsås för då blir det genast pasta pomodoro. Vilket ju är en tjusig aliteration.

Ni får ursäkta följande självgoda fråga, men finns det ingen som anser mig vara för välutbildad (jag menar välutbildad med tanke på att helt saknar utbildning) för att stå och sleva ostsås på en snabbmatskjedja förklädd till italiensk trattoria? Min chef anser mig inte vara tillräckligt välutbildad för jobbet. Det hoppas jag han har rätt i.  

Sonett 153

Jag har en parisvän som skriver dikter, vilket jag finner högst beundransvärt. Kanske för att jag ser poesin som den mest ädla av konstformer, samtidigt som jag själv aldrig skulle ge mig i kast med det. Att skriva dikter (underligt, jag ville göra om föregående tre ord till ett verb och fann mig väljandes mellan dikt - dikterande och poesi - poserande. Inget av det kan vara korrekt.) skulle för min del kännas alltför pretentiöst. Som hade jag gjort anspråk på att vara Shakespeare hade jag så mycket som fattat pennan i diktskrivande syfte. Men när jag denna morgon (min dygnsrytm är fullständigt förfärlig) försökte somna, försökte jag samtidigt komma underfund med vad jag ska säga till dig nästa gång vi ses. Till min besvikelse insåg jag att mina ord gick på rim, vilket ju kan bli pinsamt om du tror att jag med vilje komponerat dig en dikt. Men inte heller kan jag säga:

Jag förstår bättre än du tror att omständigheterna inte är ideala

men jag har alltid tystat mitt förnuft när mitt hjärta velat tala. 

Jag tänker inte påstå att jag ser mig 

imorgon

till hösten

i min framtid vid din sida

Men det är just idag

utan dig

jag inte förmår genomlida. 

Du har inget du kan ge

Jag har inget du kan få

Vad som återstår är att stjäla

Bara ännu en stund

en förlängd sekund

och sedan kan du gå.

Jag ska gömma den i byrålådan och döpa den till Egoism. 

Rappakalja

Emellanåt - skrivandes dessa blogginlägg - kan jag bli osäker på ords stavning. Till och med på dess exakta innebörd. Andra gånger känner jag mig alltför upprepande och söker synonymer. Då öppnar jag vanligtvis ett tomt worddokument för att försäkra mig om språklig korrekthet. 

Varsågod obstinat elokvent diligens, katastrofal ordningsamhet. Legio prolongerad melodifestivalskänsla, ackompanjerad kultivitet. Rappakalja. 

Det blir en bra roman en vacker dag. 

Frenglish kyss

Som bekant heter tungkyss French kiss på engelska. Och alla som någonsin kysst en fransman vet precis hur passande ordet är. Men jag blev konfunderad då jag läste att tungkyss skulle heta baiser anglais - engelsk kyss - på franska. Det stämmer väl ändå inte? Det vore ju att snurra lite väl mycket på språken. Och dessutom vet ju alla som någonsin kysst en engelsman hur opassande det skulle vara.

Ska man investera i en liten by?

Jag har fortfarande svårt att förstå ekonomi och världspolitik på franska. Dessutom är jag så outsägligt trött på Sarkozy och Carla Brunis tvåmanna-show, att jag kategoriskt vägrar att ägna dem min tid. Météon har föga roligt att komma med. Kultursidorna berättar inget som jag inte redan läst i gratistidningen Direct matin. Och jag har mixtrat med antennsladden till tv:n på ett så fatalt sätt att jag inte längre kan se det enda program som intresserar mig -Vem vill blir miljonär. Så jag läser les depêches - de små skyndade - istället. Det är god språklig träning och stundtals underhållande lektyr. 

Som att man - har man 300.00 euro till övers - kan bli ägare till en liten by i östra Tyskland. Byn bär namnet Liebon och auktioneras nu ut på e-Bay. Att det rör sig om en riktig by råder inga tvivel om, ty två ordentliga skyltar - entré och sortie - förkunnar dens början och slut. Men denna by är så liten till yta att den endast rymmer en enda byggnad: ett 1700-tals slott på 350 kvm inneslutandes 13 rum, 3 badrum, 3 kök och omgivande tomt på ca 1400 kvm. 8 personer finns folkbokförda i Liebon: nuvarande ägare och ägarinna samt deras sex barn. 

Tre bud ska redan ha lagts på byn. Ska man ge dem ett fjärde?

Too much too soon, too little too late

Jag är lite rädd för mig själv. Jag tycks ha skickat en alldeles ohälsosam mängd Facebook-meddelanden ikväll. Och ändrat min status pinsamt många gånger. Och praktiskt taget fyllt hela startsidan med min egen aktivitet. För ett år sedan var det jag som obstinat skickade brev med postdiligens medan mina vänner förlorade sig själva och sin tid i cyberrymden. Och me voilà idag. Fullständigt överkonsumerandes.

Jag inbillar mig att allt i livet behöver balans. Annars måste det jämna ut sig förr eller senare. Och jag baserar min teori på mycket goda grunder av empirisk kunskap:

Jag slutade dricka kaffe under ett år och nu dricker jag som höll all jordens kaffeböner på att ta slut. Jag var avhållsam från sötsaker och nu blir jag smått rörd vid åsynen av vit chocklad. Jag bloggade sparsmakat - i höstas aldrig - och nu är Reuters avundsjuka för jag uppdaterar min blogg oftare än de lägger ut nyheter. Mitt rum i Florens var ett under av ordningsamhet och nu har min parisgarderob flyttat ut på sovrumsgolvet. Jag har alltid pratat för mycket och nu finner jag mig ofta mållös.  Och efter att i år ha avstått från Facebook erbjuder man mig nu fast anställning som admin. 

Slutsatsen? Avhållsamhet eller överkonsumtion, för ofta eller för sällan, för mycket eller för lite, allting alltid eller ingenting någonsin. Det är en illusion. Det jämnar ut sig till sist ändå.