Franska in- och utsikter.

tisdag 6 augusti 2013

Man with golden jacket

Det gonar sig



Det gonar sig, sa alltid min farmor.
Päror sa hon också, om potatisen.
Vann sade hon om vattnet.

Att det gonar sig sa hon om det som skulle bli bättre.
Det gonar sig, Lina.

Lina, sade hon.
Fast det var min mormor som kommit på det.

Enligt min farmors logik läkte tiden alla sår.
Den långa, läkande tiden.
Hur lång tid det kunde tänkas ta, angav hon inte.
Tills man gifter sig var ett riskfritt löfte.

Vad min farmor inte sa är att vissa saker aldrig gonar sig.
Att vissa saker blir värre med tiden, den förrädiska tiden,
förödande, förändrande.
Att tiden förvandlar människor bortom all igenkännlighet,
och att överallt där tiden drar fram river den upp och förstör.

Inget kan ödelägga så som tiden.
Kärlekar och vänskaper jämnade med marken.
Tidens oförlåtande erosion.

Bryta ner.
Bryta upp.

Det gonar sig, sa min farmor.
And time will tell I told you so.

måndag 5 augusti 2013

September



Det var ikväll jag först kände det, på metrostationens sista tappsteg, precis innan marknadsplatsen tar vid.
En förnimmelse som försiktigt svepte förbi och prasslade till i trädkronornas mättade grönska.
På trappsteget några få löv, inte fler än fem, sex stycken, brandgula, kopparfärgade, krispiga under sandalernas fotsteg.

Att hösten kommer den också, kommer i sinom tid. 

Drar in över staden en dag då man minst anar det, en morgon sent i augusti eller tidigt i september, en eftermiddag när man oberörd räknar sina sommarfräknar medan solen glittrar i ett glas blekrosa vin. 

En dag en knappt märkbar påminnelse om sommarens oåterkalleliga slut. 
Så lätt att förbise som några plötsliga löv på metrostationens trappsteg.

Och så en morgon,
hösten. 




Dubbelliv



Mindre än två veckor tills hemresan.
Två veckor?
En omätbar tid. 

Och sedan två veckor tills resan tillbaka.
Två veckor. 
Ett djupt, salt andetag. 

Fram och tillbaka, här och där, hit och dit och hem.
Vilket håll är egentligen vilket? 
Det har jag sedan länge glömt bort. 

Resan är inte den ni tror. 
Det är inte landet som byts ut, språket, topografin, tv-programmen, solnedgångarna, skvallertidningarna, kranvattnet, vägskyltarna. 

Det är Jaget som ändras, det är jag.
Från den ena till en annan. 
Båda lika befintliga, båda lika uppriktiga, båda riktiga. 

Det finns inget val att göra här. 
Bara detta dubbla liv som måste levas. 

fredag 2 augusti 2013

(En rolig parentes)


Eftersom större delen av min parisiska bekantskapskrets inte talar eller läser svenska, får jag många förfrågningar om att skriva på engelska.
På detta svarar jag alltid med ett obevekligt nej.
Men råder dem att använda googles översättningsfunktion för att tillgodogöra sig essensen.

Trots att vi alla vet att resultatet av översättningsprogram är en språklig tragikomedi.

Idag kan mina anglofona vänner till exempel läsa följande: painted my toenails in pink and ate half a cantaloupe. Looked at eleven sections popular entertainment, beating up the word allegory.

Att jag gav ordet allegori en riktig knytnävsomgång var inte min mening.
För detta ber jag om ursäkt å googles vägnar, liksom mina anglofona vänner därtill får förlåta min osvikliga kärlek till det svenska språket.

Konsten att förlora en dag


Vad innebär det att förlora en dag?
Det skulle väl vara, måhända, per definition, att göra absolut ingenting.
Ingenting av det planerade.
Och inte heller något oplanerat.
Att på så vis planlöst existera mellan fyra väggar och endast utföra det allra livsnödvändigaste.

Idag gjorde jag absolut ingenting.
Förlängde morgonen skamlöst, fram till middagstid.
Drack två koppar kaffe.
Målade mina tånaglar i chockrosa och åt en halv nätmelon.
Tittade på elva avsnitt populärkultursunderhållning.
Slog upp ordet allegori.
Började tänka på vänskap och svek och blev otröstlig.
Läste en sida till av Boken.
Torkade mina tånaglar i fläkten.
Försäkrade mig om det korrekta användandet av metaforer.

Samtalade långt och länge med en nära vän.
Nära men avlägsen.
Blev på bättre humör och torkade mina tårar i fläkten.
Läste ut Boken och kände mig tom men hel.

En dag bestående av absolut ingenting.
Ett praktexempel på en så kallad förlorad dag.
Och ändå, i slutändan, känns den sällsamt vunnen.

It's all right



Allt hänger i luften, det är inte bara hettan, det är hela mitt liv.
Hur ska det gå med rapporten? Med sverigeresan? Med biljetterna till Lissabon? Med inskrivningen till masterprogrammet, med schemat, arbetet, och allt därtill och allt därefter?

Det är den andre augusti och hela framtiden ligger i luften.
Alla beslut i andras händer än mina.
Besluten, de som alla beror av ett föregående,
av något fortfarande obeslutat.

Men det är okej, för nu.
Ingen mänsklig varelse kan ta beslut i den här hettan, ingen parisare tar beslut i augusti.
Månaden då alla är någonstans de inte hör hemma.

Jag är också någonstans jag inte hör hemma.

Hur länge till?
Det är inte ett beslut för en augusti månad.

torsdag 1 augusti 2013

Het längtan


Det sägs att det är 34 grader i Paris. Än så länge vet jag inte, jag sitter i det surrande draget från min fläkt, skriver, letar flygbiljetter, suger på en isglass, skriver, suddar, hittar flygbiljetter, tröttnar.

Jag kikar ut från bakom de fördragna gardinerna och konstaterar att någon lagt ett lock på staden.
Mellan asfalt och himmel har hettan förslutits, men också tystnaden och stillheten.
Inte ett ljud, inte en fläkt.
Bara min egen som surrar monotont.

Det är den förste augusti, det är 34 grader i Paris, jag har skrivit två sidor för mycket på min rapport.
Och om sjutton dagar åker jag till Sverige.

Att skriva den längtan är inte tänkbart.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...