Kvällens visa

I had to escape, the city was sticky and cruel

Det är en perfekt pariskväll.

Det milda oktoberljuset,

och månen en spröd skärva mot den isblå himmeln.

Jag tar det sista flyget hem.

Det gör så ont i mina fötter att springa runt i denna stad; runt runt och aldrig komma någonvart.

Det gör så ont i huvudet av alla dessa människor - av all den misär som existerar parallellet med skönheten.

Det gör så ont i hjärtat att vara här utan dig.

Det är flygstrejk i Paris och hälften av flygen är inställda.

Inte mitt.

Inte det som går hem.

Mitt trogna red eye.

Boxing Day

Om precis en timme ska jag möta upp med F för att tömma lägenheten på mina saker.
Jag har ingen aning om hur lång tid det kan tänkas ta, eller hur många flaskor vin som kommer att gå åt.

Jag vet inte hur många tårar som kommer att fällas, hur många gånger man kan falla samman, eller vilken oanad motståndskraft som kan ge sig tillkänna.

Jag vet bara att denna eftermiddag kommer att bli den svåraste i mitt liv.
Men kanske är det en bra sak - att få det överstökat vid 25 års ålder.

Så att alla andra eftermiddagar, för resten av livet, endast kan bli bättre.

Amen.

Dagens visa

Det var meningen att Dagens visa skulle vara Anywhere the wind blows med Lauren Christy,

men fann inget youtube-material.

Däremot kan man lyssna till henne på Spotify.

Den här är istället till N - en av de nya vänskaper jag lämnar allt för tidigt.

Lost in Paris

Den här staden gör mig alldeles matt. 

Jag orkar inte längre gråta i baksätet på taxibilar i den sena eftermiddagens rusningstrafik, röra mig framåt en millimeter i taget, komma hem till andras hem om kvällarna, ta del i andras liv än mitt eget.

Jag orkar inte dessa avstånd, denna fysiska och psykiska kraftansträngning, alla dessa människor jag inte känner och inte bryr mig om. 

Jag orkar inte ens romantisera det längre.

Paris är bara stort, oöverskådligt och fientligt.

Grått, smutsigt, rastlöst och farligt.

Igår gick jag vilse i mina nya kvarter; jag fick gå in på ett hotell och be om karta.

Är det där vi hamnat, Paris?

Nu räknar jag dagarna till denna evighetslånga vecka mynnar ut i någonting annat,
något välbekant. 

Och det får gärna innefatta blåbärspaj. 

When it hasn't been your day your week your month or even your year

Dagens visa

All is different now

Allt är annorlunda nu.
Jag gör sådant jag inte vanligtvis brukar göra.
Som att sitta på golvet i fjortonde, äta take-away sushi, lyssna på Dylan, Mitchell och Cohen, och sjunga med när N spelar gitarr.
Som att ta den ljusblå linje tretton tillbaka upp till Place de Clichy, som gjorde jag en gång för länge sedan när Paris var nytt och fortfarande höll så många hemligheter.

Men Paris är inte längre ett mysterium.
Och hursomhelst inte mitt att lösa.

Köpenhamn, Lund, Florens, Helsingborg, Paris.
Som sagts: där är man inte är och här är där man är.
Det kan aldrig vara mer än så.

Det är en fråga om geografi.