Pour vos lèvres, j'avoue, il y a un temps pour tout

Vincent Delerm "Un temps pour tout"directed by... by Wandaproduction

Things to do on a Tuesday (instead of over-thinking life)

Kvällens visa (French nostalgia)

Kvällens visa (although it's so romantic on the borderline tonight)

How to master the difficult art of loving Sundays

Parissöndagen blir - hur man än vänder och vrider på den - alltid något bitterljuv och småmelankolisk.
Den antingen regnar bort eller försvinner i ett hjärtslitande vackert eftermiddagsljus.
Den är långsam och symboltyngd.
Parissöndagen bjuder in till långa samtal på promenad genom staden, att tömma vad som återstår av lördagskvällens vinflaska, eller att ligga i ett skamfilat badkar tills fingrarna blir russin och tankarna evaporerar med badvattnet.
Parissöndagen är en enda lång, existentiell tanke, som man ibland gör bäst i att lämna otänkt.

En söndag i Helsingborg är, på ett alldeles obeskrivligt vis, någonting så fundamentalt annorlunda.

To whom it may concern

Jag tänkte tillägna fredagens blogginlägg alla mina vänner i Paris (och på andra platser i världen); er som jag saknar så outsägligt mycket.

Tack för att ni hängde med mig hit, till andra sidan.
Jag vet att det inte varit lätt alla gånger.
Men jag hade inte klarat det utan er.

De senaste två månaderna - till dagen ganska så exakt - har varit en berg- och dalbana.
(och ni vet hur jag känner inför åkattraktioner i allmänhet).
Men just ikväll står jag - tro det eller ej - ganska stabilt i mina finaste klackar.
Framtiden har måhända aldrig varit mer dimhöljd - som att dansa i en rökmaskin på ett högstadiedisko.

Men jag tittar inte längre bakåt.

Ikväll, sextio evighetslånga dagar och nätter senare, vågar jag nästan säga att all is right. 
Det kanske inte låter som mycket, men det är det.

Och jag hoppas att ni får en lika bra fredagskväll som jag nu tänker ha.

xxx

Can I tell you this?

Jag är så dålig på sådant här.
När det inte gäller Jacques Brel eller Axelle Red eller Gino Paoli eller Patty Bravo.
Då har jag alltid så svårt att avgöra vad den sociala musiknormen tycker att jag i mitt eget intresse snarare borde hålla tyst om.

Men nu är det som det är.
Jag kommer bara inte över den här låten.

City of blinding lights

Måhända har jag aldrig känt mig så långt ifrån Paris som idag.
På höstpromenad genom staden, tusen nyanser av gult, månen och solnedgången som trängs på himlavalvet, fuktiga löv att dansa omkring i, att känna sig sorglös och nästan barnslig lycklig bland.
De villa villekull-liknande husen och rododendornbuskar jag minns från barndomens skolavslutningar.
För att inte tala om ljuset!

Det sägs att det är svårt att återvända.
De säger att efter ett tag längtar man bort, till de riktigt stora städerna, till kinarestaurangerna som håller öppet hela natten, till vinet du köper i affären på gathörnet, till de glättiga neonljusen och alla de vackra främlingar som passerar.
Till de oändliga möjligheternas städer.

Och kanske kommer de att får rätt.

Men just denna onsdag i november finns det inget hos Paris som förmår locka eller förföra.
Endast ett överflöd av sådant som kan få mig att vilja stanna; höstlöven i sig hade kunnat räcka.

För att då inte tala om de nyfunna - ibland återfunna - vänskaperna, och den förestående helgens sociala tillställningar.
Tänk bara att få klä upp sig, dricka ett glas vin, måla sina läppar och gå ut och vara alldeles vuxen i detta land !

När gjorde jag det senast?
Och när jag tänker efter...när gjorde jag någonsin det?

( Säga vad man vill om detta kaos som är det riktiga livet. Jag har i alla fall aldrig tråkigt).

Kvällens visa

It's raining cats and dogs

Det regnar husdjur, hade min vän I sagt om hon såg hur regnet nu föll ihärdigt, oupphörligt och oförlåtligt över den färglösa tisdagen.

Och jag hade smålett och vi hade skålat i billigt karaffvin under infravärmen längs någon av de stora boulevarderna. Och vi hade suckat och sagt att åh, Paris och åh, det så kallade livet alltså.
Och jag hade rådfrågat henne om något för stunden till synes viktigt.

Som tur är behöver man bara ta en dag i taget, hade hon då svarat, som om inget svar kunde vara naturligare.

Och naturligtvis hade hon haft rätt.
Något annat vore ju helt absurt.

What do wise men say?

Eftermiddagsljuset i Helsingborg en måndag i november.
Den isblå himmeln, de lätta fjädermolnen och det så hastigt fallande mörkret.
En gång i tiden hade jag detta mörker inbyggt inom mig - nu ter det sig plötsligt så dramatiskt.

Men här är jag nu.
(så har jag sagt det - det är officiellt)
Och allt det gamla är nytt, allt det nya är gammalt.

Jag ville skriva något insiktsfullt om att vara tillbaka.
Hur väl förtrogen jag är med dessa gator, med denna horisont och dessa båtar som oupphörligt lämnar och återvänder.
Hur allt är sig likt, men ingenting som jag minns det.
Hur Helsingborg nu färgas av en obegriplig kontext, av omständigheter jag kanske aldrig kommer att förstå, och hur staden aldrig kommer vara sig riktigt lik.

Men inte just nu.
Det finns gott om tid att skriva,
sen.

För här är där man är, och där är där man inte är,
längre.

Och allt annat är för sent nu.

Just what I need on a Saturday morning (and strong, black coffee)