Out of office.

En första tunn, vit hinna har lagt sig över skolgården.
Köket doftar att morgonkaffe och pepparkakor, i sovrumsfönstret lyser en julstjärna av enorma proportioner, datumljuset brinner för att hinna ifatt.
I denna ännu nyvakna dag skyndar jag över lägenhetens kalla golv i ett tappert försök att blixtpacka.
För i eftermiddag, efter dagens enda lektion, beger vi oss till staden där det utlovas minus fyra grader och snöfall.
Ikväll är man i Wien.

The One Right Thing

En kall, tidig decembernatt för precis tre år sedan, när jag just hade gett upp hoppet om min tillvaro i denna stad, träffade jag Y.
Och för att fira denna dag gjorde vi oss storslagna planer.

Men sen kom livet emellan.

Med nöd och näppe lyckades jag ta mig upp klockan ett denna eftermiddag, efter en ovanligt utdragen lördagsnatt, och såg precis lika bedrövlig ut som jag kände mig.
Vaknade upp till sista dagen på en evighetslång vecka - en vecka som krävt sin energi och prestation.
Så många prov, så många språk, så många nya bekantskaper, så många sena taxiresor hem, så få stunder tillsammans.
Det sista som lockade var att klä på mig och klä upp mig ännu en gång. Vänta metro, sitta restaurang, välja mat, konversera och överhuvudtaget fira regelrätt.

Så vi gjorde det enda rätta och ställde in planerna till förmån för ett betydligt mindre uppklätt firande under täcken och filtar, med levande ljus, champagne, minnen och planer.

Och det firandet pågår ännu.

Hoppas att ni har en lika fin adventskväll som jag.

December Is Always a Good Idea

God Bless The Week-end (and ABC, CBS...)

Att inte jobba imorgon, en välsignelse.

Den gångna veckan - och märk väl att den inte är slut ännu - har innefattat fler oförnuftiga beslut än vanligt, i synnerhet att vakna upp till både onsdagens och fredagens mittermins-prov efter en lång natts anglofona eskapader.
(Problemet med att jonglera jobb och studier - att slutet på den ena 50-timmars veckan mynnar ut i början på nästa - är att det inte finns någon plats för det exceptionella, det oplanerade.)

Så i denna iskalla lördagskväll smuttar jag långsamt och med halv inlevelse på ett glas rött, medan jag tar mig igenom veckans negligerade serier: The Big Bang Theory, Grey's Anatomy, Modern Family, Criminal Minds, The Mentalist och How I Met Your Mother.

Mina väldigt guilty-iga pleasures. (Men mest fokuserar jag på översättningen. Eller hur?) 

Gällande morgondagen dediceras den till högsta möjliga antal timmar sömn.

Vilka är era veckoliga raisons d'être? 

Hemlängtan

Jag måste rikta ett virtuellt tack till Sara som fick mig av damma av den här gamla klassikern häromdagen.
Fast Y är inte så glad på mig just nu, emedan jag stämmer in med imponerande patriotism och blir närapå pinsamt melodramatisk vid 'Let man's petty nations tear themselves apart. My land's only borders lie around my heart'. 

Over and out. 

That Mediterranean feeling

Från taket på den fransk-italienska bistron Swan & Vincent hänger en lampa i art-nouveau stil.
Var gång tänker jag att den där lampan hade gjort sig perfekt i vårt kök, hade bara vårt kök haft vitklinkrade väggar från golv till tak (kanske med något belle-epoqueiskt mönster), schack-rutigt golv, ett mångfald olivoljor uppradade på hyllor, rustik köksutrustning, färska örter i krukor och altandörrar mot en italiensk trädgård.
Det har det inte riktigt.

Hursomhelst är det just så min föreställning om ett framtida kök lyder: spatiöst, svalt, avskalat.
Och på samma gång uttrycksfullt, rokokoiskt, varmt.
Åh, drömmen om ett medelhavskök i art nouveau-stil!

Fast - och det måste sägas - i skrivande stund, sittandes under Ikea-filten uppklädd i vintermönstrade raggsocker och ätandes pepparkakor ur Mor Annas plåtburk, har jag nog aldrig känt mig mindre medelhavs.

Just don't party on a weekday

Ni vet det där sista glaset som man kanske förnuftigt borde sagt nej till?
Den där sista porlande prosecco- och hallonsirops-droppen som man redan fått några för många av under kvällens gång, och som förvisso är en trevlig avslutning på en tisdagsafton, men som inte bådar gott för morgondagen.
Ni vet den droppen?
Jag drack den.

Och nu sitter jag här och har exakt sex minuter på mig att leta fram något vettigt att säga om vår europeiska identitet, och en snygg formulering på italienska som täcker allt som skedde mellan det romerska rikets fall och Maastricht 1992.

 Och allt jag kan tänka på är idiotin i den där sista droppen.

 Days like this I need Janis.

La città è un film straniero senza sottotitoli

Man hittar alltid tillbaka till Jovanotti i de rätta stunderna.

Eller så är det han som hittar tillbaka till oss. 

Denna, en av mina käraste. 

We have to stop meeting like this

På väg från eftermiddagens lektioner sprang jag på I, i korsningen rue de Fidélité, rue de Paradis, oförhappandes.
Vi måste sluta ses så här, sa jag lite skämtsamt, samtidigt som jag faktiskt funderade över hur uncanny det är att springa på folk - just sådär - i en stad med tolv miljoner invånare.

I Helsingborg springer man på folk hela tiden, där finns ju ingen annan stans att vara.

I Paris kan man vara precis överallt annars, förutom kanske just i korsningen mellan trohetens och paradisets gata.

Och likväl stöter jag ständigt på folk jag känner och känner igen; i affärer, på caféer, barer, i bioköer eller genom fönsterrutan på metron som rullar iväg åt andra hållet.

Den franske språkreseledaren från resan till Californien 2005 som köper konserver på Monoprix, min fysiklärare från sjuan som tungkysser sin franske fästman på linje två i närheten av Pigalle, mammas väninnas dotter som håller varma baguetter i metron halv åtta på morgonen.

Jag har lärt mig att det är så.
Paris, ett paese.


Och ni, vart bor ni?
Vart händer det er? 

Sunday culture

Prosecco och något sällsynt

Jag har ofta pratat (fast kanske aldrig skrivit?) om svårigheten - nästintill omöjligheten - att göra sig nära vänner senare i livet (goda, kanske, men nära är annorlunda.)
Kan ni också känna så? 
Att ju mer vi lär känna oss själva, desto svårare blir det att lära känna andra.
Så många värderingar, så mycket tycke och smak som hamnar emellan.
Så alldeles för enkelt att avskriva nya bekantskaper som inte för mig.
Därför kunde jag inte vara mer tacksam - och kanske framförallt förvånad - över att ha träffat någon som vackra, roliga och klipska A, som ställer denna trångsynta övertygelse till svars.

Det är tydligen helt möjligt att göra sig bästisar även när man närmar sig 25.
Inget förflutet, all framtid.

Över detta - och mycket annat - skålade vi först i vin chaud på La Patache och sedan över en flaska prosecco på italienska Fuxia.
Så utbytte vi filmer vi sett och böcker vi läst, och gjorde oss resplaner inför nästa sommar och alla somrar därefter.

Vad gör man på en söndagsmorgon? (Mare, mare)

Förslagsvis kan man äta den bit nötbröd som kvarstår från förra helgens julmarknad, dricka två koppar starkt, svart kaffe, läsa veckans Elle och Madame Figaro, se ut över en oklanderligt blå parishimmel och fundera över huruvida eftermiddagen borde ägnas åt business eller leisure.

Hursomhelst var lördagen precis vad som behövdes för att komma i slutet-av-året-stämning.
Y och jag tog sexan ner till 6:e, kastade oss in i julhysterin på Fnac, provade festblåsor på NafNaf inför stundande julfester (ja, det vill säga att jag provade medan Y  försökte stöna på ett finkänsligt sätt och övertyga mig om att allt jag provade var helt magnifique, om det innebar att vi kunde gå därifrån snabbare), flanerade under isblå, glittrande julljus till L'epicerie du monde, köpte pepparkakor i julröd plåtburk och pepparkaksstjärna att hänga i fönstret.
Sedan, på Bon Marché, blev jag ombedd att peka ut de alldeles för exklusiva smycken jag drömmer om för vår stundande 3-års dag, eller till den jul som väntar...

Därefter poppade vi en ciderflaska, åt crêpes innanför immiga fönster, och drömde om Thailand som är mindre än en månad bort. (efter ytterligare 8 prov, två julfester, en födelsedag, en avskedsfest, en week-end i Wien, en anniversary, en pub-night och allt däremellan.)

Det blir oftast så över tacos

Tacoskväll uppe på Fridas kulle.
Allt flyter på bra till en början.
Men plötsligt, efter en stund, infaller den där tystnaden till vilken man inte riktigt vet hur förhålla sig.
Alla vet vad den andra tänker.
Vilka djupt begravda längtan vi bär på.
Men ingen vill vara den första att säga det.

Sedan, till slut, sätter någon äntligen på musiken:

Ces pays-là qui m'ont parcouru / Places that travelled through me

Igår introducerade min alldeles exceptionella vännina A mig för något alldeles särdeles.
Jag som varit så begravd i ekonomiska och juridiska översättningar, le mani pulite, ethos och Beveridge-rapporten. 
(För)undrats över hur man ens ska hinna vakna, jobba, plugga, äta, somna.
All in a days work. 

Jag hade fullständigt glömt den där känslan av att hänföras av skönlitteraturen, poesin, teatern. 
Det obegripliga, o-statistiska, oförglömliga. 

Sen släcker A ner de skoningslösa kontorslysrören, drar på sig trenchcoaten, rullar en cigarett och säger: 

"Suis-je vraiment parti? 
Je n'en jurerais pas. 
Je me suis retrouvé en d'autres contrées, 
dans d'autres ports, 
j'ai traversé des villes qui n'étaient pas celle-ci, 
même si ni cette ville ni les autres n'étaient, 
en fait, 
aucune ville au monde. 
Vous jurer que c'est bien moi qui suis parti, et non pas le paysage; 
que c'est moi qui ai parcouru des pays situés ailleurs, et non pas ces pays-là qui m'ont parcouru; 
non, je n'en jurerais pas. 
Moi qui, ne sachant pas ce que c'est que la vie, ne sais même pas si c'est moi qui la vie, ou si c'est elle qui me vit 
(quel que soit le sens que ce verbe "vivre" veuille avoir en prenant vie à son tour), 
ce n'est certes pas moi qui irai vous jurer quoi que ce soit.
J'ai voyagé, voila tout.
Défaites-vous de cette habitude puérile de demander leur sens aux mots et aux choses. 
Rien n'a de sens."

- Fernando Pessoa.

Undantagsdag!

Jag vaknar jag till den typ av förunderliga - men ack så sällsynta - telefonsamtal, som förkunnar att tisdagens lektioner är inställda. Är läraren sjuk? Lat? Bakfull? Eller är hon helt enkelt blockerad, som så många andra, på grund av dagens transportstrejker i Paris?
Ingen vet.

Huvudsaken är att hon inte är där.
Att det inte blir några italienska civilisationsprov i denna dimhöljda onsdag.
Huvudsaken är att jag fram till klockan fyra inte har ett jota att företa mig.
Och sådana stunder är sällsamma i min hektiska vardag.

Så jag dricker detox-te, dansar runt till sorglös, italiensk morgonradio och ser fram emot tre timmars frivol shopping på någon av Paris bredare avenyer.

This week's catch-phrase: Pet peeve

En pet peeve är något litet, till synes obetydelsefullt, som irriterar en extra mycket.
Något som för den ene är en pet peeve kan för en annan tyckas helt obetydande.

En pet peeve är oftast ett upprepat beteende, specifikt för någon i ens nära omgivning, som en partner eller en vän. Det kan handla om att inte fälla ner toalettlocket, alltid vissla på samma melodi, särstava, eller upprepat använda ett visst uttryck.

Fransk översättning: Une bête noire 

Kom hit och rör om, jag behöver något att skriva om

Söndagar som den passerad, som den här nedan, kräver sitt soundtrack.
Så fel vore det att bryta en så perfekt melankoli med någonting allt för sorglöst, någonting allt för glättigt.

La melancholie des dimanches

Tre översättningar och en miljon ord senare. Tvätten och nagellacket på tork, en soppa uttråkat puttrande på spisen. Söndagen har redan passerat, och detta i melankolins tecken.
Hur kan det komma sig att det vissa dagar är så omöjligt att hitta en springa ljus, något att skratta över, något värt att hålla fast vid?
Dagar då det som vanligtvis muntrar upp plötsligt ter sig så betyngande.
De fula, gula löven fastklistrade vid den våta asfalten, den övergivna skolgården, den lågmälda radion, de utspridda papperna, tangenternas frenetiska klapprande.

Mes Amis...
Det är något annat än den vanliga, bitterljuva söndagsmelankolin.
Något ruttet har landat i denna stad.

I'm two glasses smarter than you ?

Enligt två färska studier från engelska Child Developement Study och amerikanska National Longitudinal Study of Adolescent Health, är kvantiteten alkohol vi konsumerar direkt kopplad till vår intelligensnivå. 
Studien började för flera år sedan, och genomfördes till en början på ungdomar under 16 år.
Dessa delades in i följande kategorier: mycket dum, dum, normal, intelligent och mycket intelligent. 

Det amerikanska forsknings-teamet väntade sedan i sju år innan de kunde dra följande slutsats: 

- De ungdomar som klassats som intelligenta eller mycket intelligenta komsumerar mer alkohol än de som klassats som dumma eller mycket dumma. 

- De ungdomar som deltagit i den engelska studien, och som klassats som mycket intelligenta, konsumerar över 80% mer alkohol än de som klassats som mycket dumma. 

Studien påminner lite snusförnuftigt om att en ökad alkoholkonsumtion inte gör oss smartare än vad vi redan är.
Såklart.
Men tittar jag till mina egna parisiska alkoholvanor, är det tröstande att veta i vilken intelligens-kategori jag hamnar... 

Vem vet vad om Wien?

Den 7-9 december befinner jag mig - för första gången - i nedanför illustrerad stad.
Om Wien vet jag absolut ingenting, förutom att det tycks vara alldeles oförskämt vackert.
Jag förställer mig choklad-doppade bakverk, guld-doppade byggnader, breda avenyer och tidlösa kaffesalonger.
Pampigt, men ödmjukt.

Om någon har några tips om vad som bör betraktas, inmundigas, shoppas och fotograferas, lämna gärna en liten kommentar.

Novembermorgon

En vecka in i november och från sovrumsfönstret den gulaste utsikt jag någonsin haft.
En morgon som gjord för att försumma dagens första lektion, dricka kaffe i utdragen tystnad, läsa bloggar och söka inspiration. För vad vet jag inte riktigt. Kanske att leva november månad som sig bör, i stora kappor och stövlar, på alla de rätta platserna, och alltid med det varmaste vin chaud. Att vandra omkring i de för var dag allt mer färglösa parkerna, med röken ur vart andetag, och varma destinationer i sikte. Invänta julskyltningen på Le Bon Marché och Printemps, skidsko-banan utanför Hotel de Ville, de svart-skimrande festplaggen...
Ja, något i den stilen i alla fall.

Och vid metro Edgar Quinet, på rue d'Odessa och rue de Montparnasse, ligger som ett pärlband av Paris bästa crêperestauranger. I de trånga lokalernas varma ljus, med röken från de öppna köken och det oupphörliga ljudet av poppande ciderkorkar, finns i alla fall en bra början till novemberstämning.

And you come to me, whenever you please, more than ever in the nights

                           

Den litterära återvändon

En annan sak som september för med sig är la rentrée littéraire. Böcker så nyskrivna att trycksvärtan ännu inte torkat. Som tvekande knarrar i pärmen då de först öppnas, som bjuder motstånd, som låter sig hållas, och som som alltid initierar årstidens återkomst.
Och förstå min förtjusning då denna hösttermins litterära återvändo stavas Delerm.

Annars är det ikväll premiär för filmatiseringen av Yasmina Khadras Ce que le jour doit à la nuit - Vad dagen är natten skyldig, som är precis lika poetisk som påstår titeln.

Bittersweet September

Jag hade glömt Paris i september; den allt tidigare solnedgången och ljuset därefter.
Gatlampornas sken över svart, våt asfalt, någonting orange över himlen, över staden.
Doften hos septemberkvällen. Den kyliga, krispiga doften efter regnet. Av våta löv och varma middagar.
Röken ifrån en skorsten, kanske, någonstans.

Allt kommer tillbaka när jag nu står i sovrumsfönstret, lutad över det svarta balkongräcket, lyssnandes till skolgårdens perfekta tystnad och den knappt märkbara vinden i träden mittöver.
Jag visste inte hur mycket jag saknat denna årstid förrän den, kanske just ikväll, kom tillbaka till Paris.

Vart år denna hjärtslitande, bitterljuva längtan efter en höst som hinns upplevas, inlevas.
Med dess rätta färger och ytor, smaker och dofter.
Som en färgglad, frisk och nostalgisk parantes, mellan augustis klibbiga hetta och novembers allt för långa eftermiddagar.

En höst som hinns med.
Innan männen i gult samlat löven i oändliga sopsäckar, och fört den med sig bort.

Grazie, Dalla

Under solen, exakt

- Quelle belle journée! ropar mannen som sitter med sin morgonöl utanför tabacen på hörnet.

- Quelle belle journée! hojtar den förbipasserande kvinnan tillbaka.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är 22 grader varmt och jag sitter på terassen till det gröna kaféet mittemot universitetet. I luften konversationer om den förestående helgens soiréer, mittermin-provens annalkande, körbärsträdens blomning, USA:s presidentval, det franska valet i maj, Cloclo, The Iron Lady, Terraferma och vårlovets resplaner.

Jag dricker kaffe, analyserar personporträtt och samlar fräknar.

Y har begett sig till Rom - som så många andra denna helg.

Jag njuter av min tid som gräsänka.

Igår kväll satt vi under kulörta lampor på en uteservering i de gamla kvarteren, drack rosévin och låtsades att det var augustihetta och långt ifrån Paris. Över påsk planerar Y att svepa med mig härifrån, jag vet inte vart.

I slutet av april far vi istället till Madrid och Barcelona.

Men för tillfället trivs jag bra precis här.

En het fredagseftermiddag då sommaren landat i Paris.

Don't leave town

Tre goda anledningar att befinna sig i Paris över helgen...

Det våras för våren

Hade det inte varit för min husarrest hade jag riktigt njutit av dagen.

Utanför är Paris sällsamt soligt, och barnen skriker extra högt ifrån skolgården.

Vägarbetsmaskinerna brummar rytmiskt och uppifrån taket kastar en vänlig själv ner lite grus på våra fönsterrutor. Vattnet har återvänt till stadens trottoarkanter och överallt går folk omkring med dyngsura skor och ser förnöjda ut över vårens ankomst.

Jag förnöjer också.

Då jag kom hem stod ett stort paket från Bokus och väntade.

Ett par böcker hade jag beställt i studiesyfte - den tredje för min egen njutnings skull.

Den läser jag nu medan köksfönstret står på glänt och rummet doftar av kaffe och nyblandad asfaltsbetong.

"En morgon drabbade sorgen vår familj hårt. Vårt hembiträde var alldeles dött. Inte hjälpte det att skaka henne, inte hjälpte det att hoppas och studsa på hennes bröst - inte en gnutta liv fanns kvar i vår gamla Lemmikki.

Det är länge sedan och jag var bara ett barn. I vuxen ålder skulle det inte falla mig in att hoppa och studsa på bröstet till ett potentiellt lik, men min bror och jag hade aldrig i våra späda liv stött på någon död tidigare så vi var inte riktigt säkra på vad etiketten påbjöd. Vi väckte vår mor, hon väckte i sin tur inte bara resten av huset utan troligen även resten av kvarteret med sitt vilda skrikande. Mamma grät, mormor grät och morfar sade att han var hungrig. "Men kära du", stönade mormor, "hembiträdet är ju dött!" "Ja, men henne kan vi inte äta", sa morfar och ringde ambulansen".

- Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Ma Madeleine à moi

Uppe vid Dugommier har körsbärsträden slagit ut. Brådmoget skimrar de i blekt rosa över parkens mörkgröna paviljong, utan att ta notis om de förbipasserandes förvåning.

Som om de inte visste hur ont det gör när knoppar brister.

Ty Parisvåren kommer och går medan studenter böjer verb vid rangliga träbord, och drömmer om den ljusnande framtid som så länge utlovats. Eftermiddagssolen silas genom de smutsiga fönsterrutorna på universitetets fjärde våning, och tur har den som fått en plats i solen.

Framåt tre-tiden går man hem.

I kökets eftermiddagsljus doppar man ett sockrat rån i en kopp vaniljte, och förnimmer med ens smaken av barndomens eftermiddagar.

När altandörren stod på glänt och mamma omsorgsfullt lade upp bakverken på mörkblått glasfat. När de olika teerna dukades upp inför de vänner som samlats kring eftermiddagsfikat, och allting var av en sällsynt enkelhet.

Allt finns att återhämta i detta ögonblick.

I det tysta köket, i mars eftermiddagsljus, förnimmer jag i den söta, genomskinliga drycken hela den epok som föregick insikten om körsbärsträden.

Och allts förgänglighet.

Faut aimer / Must love

Vänligen stör ej.

Februari har lugnat ner sig, och skrider mot sitt slut. Mellan utställningar och uppläsningar, restaurangbesök, marknader, minusgrader, februarirea, konserter, racletteafton, övernattningar (någon sover alltid på vårt golv), thai, indiskt, italienskt, franskt, svenskt, och Genova 10 poäng i förra helgens På spåret, har jag äntligen kommit upp till ytan för luft.

Det regnar utanför och barnen springer i pastellfärgade kapuschonger över skolgården. Temperaturerna har stigit, men över Paris ligger en himmel så grå att man måste förlåta den. Jag dricker mitt förmiddagskaffe och tittar förstrött på barnen. Lyssnar till det sorl som blivit min definition av tystnad.

Pausen är kort, men den är.

Om bara några timmar tar allting vid igen.

Och det är tid för På Spåret.

Valentin, comme à l'époque (kickin it old school)

Tiziano och Produktplaceringen

Unconditional

Along came February

I och med idag är januari, den bräckligaste av månader, till ända.

2012 har tagit sina första trevande steg och funnit att marken undertill håller.

Förra årets största orosmoln har drivit iväg - befinner sig på andra sidan jordklotet - och jag befinner mig åter i Paris. Upphoppad på vår nyinköpta fotpall, instoppad under filten.

Där läser jag nya Elle, onsdagsmuttar på ett glas vin - De små olivernas stig, läser Tom Rachmans De Imperfekta, inväntar middagen.

På universitetet har första våningens knallgula dörrar målats om i grått, och alla franska italiensklärare bytts ut mot gedigna italienare. Utanför har temperaturen fallit dramatiskt; förlorad är den långa, milda hösten, plötslig är vintern.

Uppklädd i raggsockar traskar jag över lägenhetens knarrande trägolv - jag har allt och inget att företa mig.

Så återgår jag till min plats i hörnet, där en kamin en gång stått, återupptar veckans glansiga sidor och konstaterar att fredagen innebär bio: vi har ännu inte sett Les intouchables, och så kan man bara inte leva i denna stad, i detta 2012.

Men först, imorgon, bjuder man på raclette hos vänner med parisutsikt.

Det är den 1:e februari och jag konstaterar att det nya året ser bra ut härifrån.

Honey, I'm home!

Sedan kommer man tillbaka till kontinenten.

Tillbaka till ett 4-gradigt Paris som må understundom sakta ner men aldrig stanna upp. De gröna sopbilarnas skrammel i skymningen, den ständiga doften av kaffe och kinamat, de flimmrande neonljusens värme, parkerna, fasaderna, mosaikgolvet i entrén, ljuset som tilltar och mattas av, marknaderna som ställs upp och fälls ihop, röken ifrån skorstenarna - den omisskännliga parisluften.

Jag ställer ner väskan på lägenhetens knakande trägolv, öppnar fönstret mot den ännu tidiga januaridagen och andas.

Inte som man andas på Sveriges sydvästra kust.

Med resterna av vintersnön fastklistrad vid träbryggornas plankor och med Helsingörs silutter vid horisonten.

Som man andas den luft som saknar städernas karaktär.

Tom, salt, ofantlig.

Måhända att den en gång var mig oumbärlig.

Idag vet jag bara andas i Paris.

Alex min Alex

Jag sitter här i den sena pariskvällen och är ovanligt uppspelt.

Det kan naturligtvis bero på en helt ordinär sockerchock till följd av den befängda mängd post-julpraliner jag just satt i mig.

Eller kanske är det euforin över att äntligen ha hängt upp tvätten som legat i maskinen sedan i måndags, och körts en gång om dagen i hopp om att idag, idag, ska jag bannemej finna styrkan ta ut den och hänga upp den.

Men den egentliga anledningen till min uppspelthet har med Alex Schulman att göra.

Jag tycker naturligtvis - och det måste sägas - att Schulman är en relativt störig och pretentiös typ.

Som sig förmodligen bör.

Men nyss - läsande Schulmans blogg - blev jag plötsligt som besatt.

Jag betedde mig fullständigt befängt; skrattade hysteriskt i cirka tjugofem minuter, slet mitt hår, grät, snorade, utgav några högst osmakliga läten och råkade helt oplanerat att skratt-dregla på mitt tangentbord.

Således, när jag kommer till Sverige, ska jag omgående köpa samtliga av hans publicerade verk.

Bara tanken på detta får mig att helt spontant ställa mig upp och hoppa i sängen, utan att bli det minsta trött.

Dagens trippel (den något mindre glammiga varianten)

Paris-Helsingborg

Från Porte de Bagnolet i Paris östra hörn, via Bryssel, Antwerpen, Hamburg.

Från Puttgarden till Rödby till Köpenhamn till Helsingör.

Och med färjan ändan fram till Helsingborg.

Samma resa - två gånger om året.

I jordgubbarnas säsong, och i lussebullarnas.

Men i januari?

Vad gör man i södra Sverige i januari? Med en himmel så grå att man måste förlåta den.

Inga skolavslutningar, midsommaraftnar, kräftskivor, solnedgångar, festivaler, semestrar, kubbspel, sommarplågor och hemvändare.

Med lussebullarna uppätna och karusellerna som sover.

Jag minns inte när jag senast konfronterade mitt hemland en januari.

Vad gör man? Vad gör någon överhuvudtaget?

In the darkest hour

00:10. Sms från pappa: Spelar du Wordfeud?

00:11. Sms till pappa: ?

Jag anar att något är fel, mycket fel.

Pappa vet något som inte jag vet, det har något med ord att göra, och dessutom kan man vinna.

Mina två absoluta favoritsaker i världen.

Jag har aldrig hört talas om Wordfeud.

Allt är mig plötsligt främmande.

Vem är jag? Vad gör jag här på jorden? Vad är meningen med livet?

Nu sitter jag här yrvaken i midnattstimmen och kallsvettas, och med armarna slagna kring kroppen vaggar jag fram och tillbaka och stirrar blint ut i den onda, mörka natten.