.

Eller The sweetness of doing nothing. 

Det har jag absolut inget att skriva om. 

Saturday morning

Lörsdagsmorgon innan jobb. Ballade pour Adeline, kaffe, pepparkaksrester och emellanåt ett hänfört stirrande på julstjärnan som hänger kvar.
Ja, jag vet: skämmas bör jag och skämmas gör jag.
Men jag fortsätter att ursäkta mig med att jag ju inte fick någon riktig jul, och så länge det fortfarande är sju minusgrader om nätterna fortsätter jag att kompensera.

Har klätt upp mannen i kostym och skickat iväg honom på borglig vigsel i 11:e arrondissementet.
Önskar att jag kunnat så vid hans sida, men istället ska jag gömma mig under receptionsdisken på jobb och göra några sista översättningsfinslipningar innan deadline.

Trevlig lördag! 

Where is Wonterbult when you need him?

Min vän A säger att Wonterbult är den effektiva och väl genomförda översättningens gud inom Erbulsk mytologi.
Men hon stavar det olika var gång, och även då jag tillkallat honom hela dagen har jag inte producerat ett dyft.

Jag börjar tro att A för med osanning...

Coffee for two

Innanför terasspresenningen på ett ensligt café en onsdagseftermiddag medan snön rinner bort.

Kanske något i görningen.
Något nytt som efterfrågar engagemang.
Det där med att aldrig sitta still.

Mer säger jag inte för tillfället.

Om ljuset

Har ni märkt ljuset?

Som smyger sig på allt tidigare om morgonen och stannar kvar allt längre om kvällarna.
Som vittnar om möjligheten till en vår, och som gör mig både lättare och tyngre på samma gång.

När vintermörkret faller i november drar jag det omkring mig som en trygg filt.
Det lindar in mig i en falsk föreställning att livet inte är stort, att det inte förväntar sig stora beslut, att det inte efterfrågar handlingskraft och ständig rörelse framåt.

Men sedan kommer ljuset tillbaka.

Det flödar in genom lägenhetens fönster och avslöjar fräknar och de vita väggarnas smutsfläckar.
Allt som för en kort stund gått att ignorera.

Och om ljuset innebär vår, måste sommaren oundvikligt följa därpå.
För kort och för lång på samma gång kan den aldrig rymma den hjärtslitande längtan efter Toskanas kullar eller ett slitet charterhotell i Bari.

Vart år räds jag ljuset lite.
Hur livet blir stort igen och kräver förnyelse.

Och nog vet jag att det som följer på april i år överhuvudtaget inte kan likna denna grå, fortfarande dunkla torsdag i januari.

Men jag vet inte om jag önskar att det kunde.

You read, you write.

Finns de som kan skriva utan att läsa? 

Jag tänker på det då jag läser Kärlekens historia (ja, den tillhör dig A, och jag vet inte hur den hittat hem till mig), och märker hur flödet plötsligt infinner sig.

En härmning, till viss del - säkert - av författarens stil.
Förhoppningsvis lite av min egen.

Men när jag inte läser: bloggtystnad.

Därför, om ni har några favoritromaner eller författare vars stil ni vill tro er spåra i min, dela för all del med er.

Restlessness and discontent are the first necessities of progress eller varför jag ser så trött ut.

När blev jag så rastlöst?

Jag som alltid gratulerat mig själv till att vara så utomordentligt bra på att sova, att titta om och om igen på filmer jag redan sett för det kräver mindre koncentration, och att sitta riktigt still och noggrant studera en pizzameny, samtidigt som jag tänker på allt jag kunnat göra och bli, hade inte ödet bestämt att jag skulle bli så förbannat lat.

Och nu.

Jag känner mig som en cirkusjonglör som för var dag plockar upp nya bollar, och jag väntar otåligt på att de alla ska falla till marken så att jag kan återgå till det trivsamma stillasittandet.

Och nog finns det någon klyscha som säger att fyll inte ditt liv med dagar men dina dagar med liv, för den ekar med ens i mitt huvud och påminner mig om att vara produktiv och projektiv och företagsam, och att framförallt, framförallt inte sitta kvar där jag sitter.

Well something's lost but something's gained In living every day

Tisdagsmelankoli på 32 kvadratmeter i tolfte. Kanske för att när man räknar dagarna till sina 25 år, kanske för att när man summerar notan för de val man gjort, kanske för att när man visualiserar framtiden, kanske för att snöslasket, kanske för att mörkret.
Kanske för att när april tagit slut och kanske för att tiden.
Kanske för att när man tänker att förändring är den enda konstanten så tröstar det för en gångs skull inte.

This Is Not a New Year's Resolution

Och så det här med nyårslöftena som inte är.

Skulle det bero på att jag för tillfället är så oerhört zen, att 2012 avslutats på upprymd maner, och att 2013 lovat mer än det rimligen kan hålla?

Förmodligen inte därför.

Men snarare för att med tiden kommer insikten. 

Att vad jag än jag lovar - mig själv eller andra - kommer jag inte att äta mindre onyttigheter i år.
Och varför skulle jag förresten,  när jag inte har några viktproblem (och inte heller några problem med blodsocker eller kolesterol, som gårdagens blodprov så lämpligt konstaterade) och när onyttigheter helt enkelt är goda?

Och trots långa, mousserande nätter mår min 24-åriga lever alldeles förträffligt.
Så det där med alkoholen får nog vara där det är.

Jag kommer inte att ge upp mina sju amerikanska serier/vecka; jag anser dem vara såväl avslappnande som underhållande, populärkultur-bildande och språkspännande.

Jag kommer inte att träna mer, och vara överförtjust att mitt liv innehåller för många projekt för att hinna integrera detta.

Jag kommer inte att stressa mindre; tacka vet jag adrenalinkicken inför en snäv deadline, morgondagens nyss påkomna prov, den minimala marginalen i metron på väg till jobb.

Jag kommer förmodligen inte att läsa mer, men alltid tycka att det är en vacker aspiration (man är väl idealist?).

Det kommer finnas nätter då jag somnar - utmattad, lycklig och något berusad - med sminket på.
Men jag vet att varken ens liv eller ansikte ruineras för den sakens skull, och att morgonen kommer likväl.

Och framförallt kommer jag inte att bli mer organiserad.
Det där ordet som förföljer mig överallt.

Men hör hemma bland de som inte klarar av det vidunderliga kaos som är det riktiga livet.

Fifty shades of daylight

The pot calling the kitchen gorgeous.

Minns ni när jag skrev om det där minimalistiska, medelhaviska art noveau-köket, precis innan jag tog ett oförskämt långt jullov?

Nåväl.
Briljanta Mia (som dessutom gått och fått mitt drömyrke) har kommit med illustrationen som fattades mig.

I köket - måhända något mer urbant, något för modernt - finns den där känslan.

Det är hjärtslitande att inte finna ord för de bilder man gör sig.
Men ibland är det värre att inte finna bilderna.

Gooooodmorning Monday !

Ok guys, who's ready for this week?

Not me.

But let's do this thing...

Miss Sjögren's feeling for snow

Jag vet att det är lite sent att nämna parissnön nu, nästan tjugofyra timmar senare, när alla förekommit mig med sina vit-pudrade parisvyer, och när snön redan ligger våt och grå längs trottoarkanterna.

Men faktum är att snön föll över Paris igår.

Snön föll som om den aldrig skulle sluta falla; begravde bilar och brunnar, klädde tak, grenar och skorstenar, föll på de franska balkongerna utanför immiga fönster, medan vi - där innanför - lagade middag och poppade flaskor och smidde planer.

Så att vid två-tiden imorse - snöigt (lycko)berusad - återstod ju inget annat än att gå ner på innegården och bygga en snölykta.

Det var det enda rätta helt enkelt.

Parole Parole Parole...

Ursäkter för uteblivet bloggande har jag så det räcker och bli över.

Lyssna bara på detta:
...och sen fick jag översättningsuppdrag, och sen simmade jag med delfiner, och sedan med elefanter, och sen skrev jag prov, och sen jobbade jag, och sen packade jag mycket långsamt upp min resväska och nu är jag här...

Och för den som undrar om jag har bevis för allt det där, förelår jag att återkomma till bloggen på måndag nästa vecka, då 2013 tar sin officiella bloggbörjan.

Jag menar, om How I Met your Mother kan ta vinteruppehåll, så kan väl också jag?

A bientôt !