Jag tänker hoppa ner från Eiffeltornet

Jag tänker på den 20-åriga, brasilianska flickan som i onsdags tog livet av sig. Som kastade sig ut från andra våningen på Eiffeltornet och landade livlös på taket till restaurangen Altitude 95. 

Jag tänker på henne då jag i skymningsljuset tillåter mig en syndigt njutfull Café crème, toppad av rikligt med vispgrädde. Samtidigt som jag lyssnar på fantastiskt banala, förunderligt vackra Celine Dion-låtar, vilka skänkt mig samma oförståeliga glädje i oräkneliga år. Jag tänker på henne då jag inser att det bara är detaljer, så lite, nästan ingenting. 

Och att det ändå varit tillräckligt för att hålla mig på rätt sida om räcket.

Tout nouveau tout beau

Så här är det: Allting är vackert. Allting är njutbart. Allting lockar. Men bara för en liten stund. Förr eller senare - och det är alltid förr, aldrig senare - måste var sak bytas ut mot en annan för att lusten alltid skall bestå. Därför åkte jag till Paris. Därför lämnade jag Paris för Florens. Därför återvände jag till Paris. Och därför har jag nu - inom loppet av en tung, jazzbeslöjad söndagskväll - återigen tagit omvälvade beslut inför framtiden. 

Jag lämnar mitt jobb bakom glassdisken för att återuppta arbetet på resebyrån. Men även det måste förbli temporärt i hänsyn till mina principer. Jag avsäger mig slutligen stadens augustihetta och tomma boulevarder för att - och ack så länge efterlängtat - uppleva idyllen hos en söndagsmarknad i Provence och rosévinet som svalkar i aprikosträdens skugga. För att andas inspiration och återigen skapa meningar som blir till text och substans. För att återuppleva havet i sällskap med en kär väninna. För att korsa spanska gräsen och kontemplera en förestående september, akompanjerad av främmande språk, dofter och möjligheter. 

Jag målar genast om den horisont som jag trodde låg färdigmålad, väntandes. Och med ens finner jag ett annat lugn i vardagens rytm då jag blivit medveten om dess utbytbarhet: Hur enkelt det är att förvandla det enda till något annat utan att lägga allt för stor tanke vid det. Att byta ut delar av - ibland hela - sin kontext, sina förutsättningar och omständigheter. Och att helt skoningslöst fortsätta sina dagar mitt i allt det nya. 

Om det här med att blogga

Det har varit tyst här en stund nu. Visserligen hävdar jag att jag skriver enbart för skrivandets skull, men utan någonting att säga kan man lika väl skriva blanksteg. Jag har inte haft någonting att säga på senaste tiden. Och så plötsligt, med ens, har jag allt för mycket att säga. 

Men också överflödet blir till tomrum. 

A propos: Michael Jacksons död

Jag förmår inte förklara det själv. Hur jag instinktivt visste att från och med denna kväll skulle tungt rödvin, klara blixtar, italiensk opera och synen av Montparnasstornet - långsamt upplösandes bakom de regnfyllda dimmorna - att för evigt lieras till ett enda event: Michael Jacksons död. 

Istället - som så många gånger tidigare -  sökte och fann jag Philippe Delerms ord likt ett vackrare sätt att uttrycka mig.

"France inter, klockan är sjutton, nyhetstimmen presenteras av..." en musikvinjett och sedan: "Nyheten har just nått teleprintarna: Jacques Brel är död."

På det stället sluttar motorvägen ner i en dalgång som är ganska intetsägande, någonstans mellan Evereux- och Mantes-avfarterna. Här har man åkt hundra gånger utan att ha haft annat att tänka på än om man ska köra om en långtradare eller om man har växel till vägtullen.  Plötsligt blir landskapet som urklippt, en frusen bild. Det sker på bråkdelen av en sekund. Fotot är taget, det vet man. Den här trefiliga nedförsbacken som ligger så anonym och grå längs Seine blir speciell, får en egenart som man aldrig hade anat. Kanske har den rödvita Antar-tankbilen i högerfilen också fastnat på bilden. Det är som om man fick upp ögonen för det reella hos en plats som man inte hade lust att lära känna, som man mest hade förknippat med något halvtråkigt, en trötthetskänsla, någonting lite trumpet och abstrakt längs färdvägen. 

Av Jacques Brel hade man huvudet fullt av bilder, tonårsminnen kopplade till sånger, den kroppsliga bifallsvågen när han sjöng "Amsterdam" på Olympia 1964. Men allt det där är dömt försvinna. Med tiden som går. Först kommer man att få höra mängder av Brel, sånger, hyllningar. Sedan mindre och mindre och så småningom nästan inget alls. Men var gång kommer motorvägsbacken från nyhetsögonblicket att visa sig igen. Absurt eller magiskt, men man kan inte göra någonting åt det. Livet gör sin film och vindrutan i bilen kan bli en filmduk, bilradion en kamera. Flikar av filmresan snurrar i huvudet. Men också resan gör sitt, det förment förtroliga hos landskapen som suddar ut varandra, där det en dag utkristalliseras: Jacques Brels död är en trefilig motorväg med en stor rödvit Antar-tankbil i högerfilen. 

"France inter, il est dix-sept heures, l'heure des informations, présentées par..." Un court indicatif musical, et puis: "La nouvelle vient de tomber sur les téléscripteurs: Jacques Brel est mort."

À cet endroit, l'autoroute descend rapidement dans une vallée sans charme particulier, quelque part entre la sorite d'Èvereux et celle de Mantes. On est passé là cent fois, sans autre préoccupation que celle de doubler un poids lourd, de commencer à s'inquiéter de la monnaie pour le péage. Tout à coup, le paysage est découpé, arrêté sur image. Ca se passe en une fraction de seconde. On sait que la photo est prise. Cette côte à trois voies bien anonyme et grise que remonte vers la vallée de la Seine prend un caractère, une singularité qu'on ne soupconnait pas. Peut-être même le camion Antar rouge et blanc sur la file de droite restera-t-il dans l'image. C'est comme si on découvrait la réalité d'un lieu qu'on n'avait pas envie de connaître, qu'on associait seulement à un ennuie, à une légère fatigue, une abstraction morose du trajet.

De Jacques Brel, on avait des tas d'images, des souvenirs d'adolescence liés à des chansons, ce déferlement physique de l'ovation quand il chantait "Amsterdam" à l'Olympia en 1964. Mais tout cela va disparaître. Le temps va passer. On entendra d'abord beaucoup de chansons de Brel, beaucoup d'hommages. Puis un peu moins, et jusqu'à presque pas. Mais chaque fois, le val d'autoroute au moment de la nouvelle reviendra. C'est absurde ou magique, mais on n'y peut rien. La vie fait son film, et le pare-brise de la voiture peut devenir un écran, l'autoradio une caméra. Des bouts de pellicule tournent dans la tête. Mais c'est le voyage qui fait ca aussi, cette fausse familiarité des paysages l'un par l'autre effacés qui un jour se cristallise. La mort de Jacque Brel est une autoroute à trois voies, avec un gros camion Antar sur la file de droite.  

Vivement dimanche!

Counted belongings

Jag hade länge trott att jag i Paris saknade solid grund under mina steg. Att jag - likt en heliumballong som rymt från försäljaren  - ständigt svävade en bit ovan boulevarderna och trottoarerna, utan tyngder att hålla mig på plats. Att här var jag rotlös - här fanns ingenting att rycka upp. Det är därför jag tittade konstigt på de som som undrade hur längre jag planerade att stanna kvar. Hur skulle jag veta det? En ballong på drift vet inte när vinden tilltar och sveper den med sig över takåsarna, ut ur staden. 

Men så räknade jag för första gången mina tillhörigheter, och fann dem förvånansvärt många.

Min familj och två viktiga vänner exkluderat, har jag hela min sociala krets inom Paris tjugo arrodissement. Det är här jag har mitt arbete och mina arbetskamrater. Det är här jag har min lägenhet; mina böcker i vackert kaos och mina Celine-skivor prydligt uppradade. Här har jag mitt medlemskort på Body Shop. Här har jag mitt bankkonto - mitt svenska finns ej kvar. Och min bankkvinna som ibland ringer mig då jag har minus på kontot. Här har jag mitt mobilnummer - mitt svenska nummer har expirerat efter för lång frånvaro. Här har jag platser där man känner igen mig och hälsar. Där jag får vinet billigare och tillbehören gratis. Platser där jag - i god grannsämja - kan köpa mina anteckningsblock till reducerat pris. Här finns bekantskaper att stöta ihop med på gatan. Och de att undvika.
 

Här har jag saker planerade för de dagar som komma skall. Till och med under den annalkande, ovissa hösten har jag parisdagar då jag förväntas vara närvarande. Det bara råkade blir såhär. Till slut.

Att inse sina tillhörigheter är lite som att knyta en tyngd i änden av snöret. Att känna marken under sig. Att upphöra existera i form av en svävande ballong. 

Och påbörja sin existens som rotad parisiska. 

If you get caught between the moon and Paris city

Det ligger en stilla natt över Paris. En nästintill bitande kyla smyger sig in genom de halvt öppna sovrumsfönsterna. De nätter jag är ensam lämnar jag gardinerna fråndragna - jag tycker om att känna stadens avlägsna ljus falla mjukt mot täcket och väggarna. Att somna till något som glittrar långt där borta i fjärran. Framförallt tycker jag om att väckas av det tidiga gryningsljusets rosa dis som sakteligen övergår i ljus, ljusblå sammetshimmel. Då drar jag slutligen för gardinerna och somnar om.
 

Men ikväll är det något besynnerligt med Paris natthimmel. Någonting mycket stort och mycket runt har hängts upp mot den blålila bakgrunden, och kastar ett sagolikt sken över hustaken. Någonting som träffar mina ögon likt en stor pizza paj. 

Aldrig förr har jag sett en sådan måne över Paris. Aldrig förr har jag sett ett sådant månsken över staden. Jag överväldigas av den intensiva lusten att bevara den, men det enda jag förmår är att beskriva den. 

Den fulländande fullmånen i den tidiga juninatten. 

Och jag fast någonstans mellan månen och staden. 

Great expectations

I många år har jag levt mitt liv efter Alphavilles textrad "hoping for the best but expecting the worst", tänkandes att denna filosofi var både optimistisk och realistisk på en och samma gång. Men jag har nyligen kommit till en insikt: Att filosofin i fråga är förödande, ty den får dig både att hoppas till på ett bra utfall - vilket gör ett eventuellt bakslag än värre - samtidigt som du hela tiden förutsätter det värsta, vilket förmörknar den tjusning det trots allt finns i hoppet.
 

Så från och med gryningen lever jag efter en ny filosofi. Jag hoppas inte på någonting längre. Jag säger helt enkelt som Ethan Hawke i Before Sunrise - om jag utgår ifrån att mitt liv var menat att vara svårt, då behöver jag inte längre bli besviken, utan enbart glad om någonting bra händer. 

Jag förväntar mig inte längre någonting. Och med den inställningen måste jag trots allt ha lysande utsikter.